Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260-
också nu en ocli annan af våra dagars så kallade "väckte".
Menniskan blir sig dock alltid lik.
Oroad och förledd af dessa förvillade, kom ånyo oro
och förvirring öfver kyrkovaktaren, som hvarken hade mod
eller kraft att förbjuda sammankomsterna i sitt hus. Han blef
nu vansinnig, så att familjen måste binda honom, emedan han
slog sönder allt hvad han kunde öfverkomma. Af hans familj
och de "andlige" blef denna hans galenskap ansedd som ett
vittnesbörd på, att ban hade "anden", men i ett omfång, att
kroppen ej kunde bära den. Som kändt är, hysa flera vilda
folkslag liknande tankar om svagsinta. Jag gick hem till
honom; han var då ej bunden, men satt på golfvet halfnaken
och gaf en anblick af de i Skriften omtalade besatta. "Huru
mår du i dag?" frågade jag. "Huru jag mår? Jag, som var,
är och skall vara", ljöd svaret. Han framkallade en ung
fullvuxen dotter till sig; hon framträdde darrande. "Fall på knä!"
befallde han. "Du skall bedja din fader om förlåtelse för det
du har felat mot honom!" — "Ja, jag vill", sade dottern och
föll på knä. Han sneglade bort till mig. "Ja, det tillhör ett
barn att bedja sin fader om förlåtelse", sade jag. Han
fortsatte: "Du skall tillbedja mig som . . . ." — "Håll,
kyrkovak-tare!" afbröt jag. "Intet gäckeri med Gud! man skall endast
tillbedja Gud! Nu kan du stå upp!" sade jag till dottern.
Han såg nu på mig med en så besynnerligt hätsk och ändå
rädd blick. Han förblef tyst medan jag var qvar och rörde
sig ej, men skelade då och då på mig med denna besynnerliga
blick. Han kom sig sedermera åter; för öfrigt var ban bland
dem, som förde ett oklanderligt lefverne äfven under sin
förvillelse.
Fredagen den 31 Oktober samlade sig de sex
hufvudanfö-rarne; till dem slöto sig fyra andra, och således voro de tio i
kyrkovaktarens hus. De lemnade ej huset den dagen, men
hojtade och stojade. Lördagsförmiddagen kommo två af dem
till mig och frågade, om de kunde få tala med mig. "Med
mycket nöje", var mitt svar. De talade detsamma och alltid
detsamma. Slutligen sade jag: "Eniga blifva vi ej, emellertid
tackar jag en och hvar, som på ett dylikt fredligt sätt
kommer och samtalar med mig." Men nu utbröto båda: "Tack,
du, fader djefvul! tack, du, fader djefvul! vi vilja ej hafva en
sådander ens tack!" och stormade sin väg i vild häftighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
