Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310-
med ställets byggnader, är uppfördt af styrelsen, hvilken sjelf
tillika med sina familjer samt de öfriga herremännen på
platsen begagna samma slags bad."
Stolthet och styfsinthet i åsigter äro visserligen de fel, som
mest påträffas hos folket, och som följd häraf en större eller
mindre grad af envishet att vilja hafva rätt, som åter kan urarta
till trätgirighet och brutalitet; men detta hörer till undantagen.
Att falskhet är någon framstående last hos dem, har jag ej
haft anledning erfara, likaså litet kan man förevita dem mera
immoralitet än andra. Till ett riktigt och sannt bedömande
af folket är bekantskapen med dess språk alldeles
nödvändig. Utan kunskap i ett folks språk lärer man ej att känna
hvad som bor inom detsamma. En mångårig bekantskap med
och vistandet bland folket är likaledes nödvändigt för att lära
känna det. Ej förr än efter mitt tredje vistande i Finmarken
har jag vågat offentligt uttala en bestämd mening om
qvänerna i Finmarkens amt, och denna mening är till folkets
fördel. Jag hyser derför samma åsigter, som af herr prosten Röde
anföres i tvänne reskripter af den 6 Mars 1750 och den 26
Augusti 1796. Det har naturligtvis aldrig varit min afsigt, att vilja
upphöja qvänerna på mina landsmäns bekostnad, ej heller tror
jag mig hafva gjort detta, utan endast låtit dem vederfaras
det erkännande, som enligt min öfvertygelse tillkommer dem
såsom skattande och bidragande medlemmar af norska
samfundet och norska statskyrkan. Man kan mycket väl låta alla
tre folken, norrmän, lappar och qväner vederfaras hvad jag
kallar rättvisa, utan att något otillbörligt tillbakasättande sker
dervid. Folkets förkärlek ocb vidhängande vid sitt
modersmål kan jag alls icke anse som ett vittnesbörd om obefogade
pretentioner eller som ett bevis på högmod, envishet eller
gen-sträfvighet o. s. v., med ett ord, som ett brott, en last. "Ära
din fader och din moder, på det dig må väl gå!" befaller den
Heliga Skrift. Det är alltså tillbörligt, att menniskan ärar och
hedrar fädrens tungomål, och att hon älskar det språk, som
Gud lagt på hennes moders tunga. Äro qvänernas förkärlek
för fädrens språk ett vittnesbörd om obefogade pretentioner,
olydnad, gensträfvighet o. s. v., så synes det verkligen, som
skulle de i Hamburg och München boende norrmäns och
svenskars kärlek till deras fäclernespråk, hvilken föranleder deni
att anskaffa sig norska och svenska tidskrifter, för att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>