Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- II. Nutida sjömansvård och diasporaverksamhet
- 1. Kravet på religionsvård bland sjömän
- Sjömansvårdens upprinnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Kravet på religionsvård bland sjömän.
Sjömansvårdens upprinnelse.
Vi ha sett, att ett välsignelsenkt arbete genom vår kyrka i
London åtminstone tidvis utfördes bland de talrika svenska
sjömännen i denna hamn. Men därvid fick det länge förbliva.
Tanken på att våra sjöfarande bröder voro i behov av hjälp och vård
också i andra stor-hamnar utrikes tycks ej ha väckts hos vårt
kyrkofolk. Den tändande gnistan, som gav anledning till detta
kyrkans kärleksverk, kom till oss från England över vårt
grannland Norge.
I England började denna verksamhet redan år 1814 i Londons
hamn av George Charles Smith. Hans framgångsrika verk spred
sig snart till andra hamnar och gav anledning till bildandet av
»The British and Foreign Sailors Society» (Brittiska och
utländska sjömanssällskapet). Detta har upprättat läsrum för sjömän
i en stor mängd hamnar inom och utom Storbritannien. Uppslaget
till den engelska kyrkans verksamhet gavs av pastor John Ashley,
som år 1834 började ett missionsarbete bland sjömän, som
besökte Bristolkanalen[1]. Detta gav upphov till föreningen »The
Mission to Seamen» (Sjömansmissionen).
[1] Den kända berättelsen om anledningen till hans första skeppsbesök och
förloppet vid detta må här anföras. I någon angelägenhet for han över
Bristolkanalen vid ett tillfälle, då flera hundra fartyg samlats där i väntan på gynnsam vind.
Han kom alt tänka på de många männen ombord i dessa fartyg och frågade, om
de hade någon själasörjare, som för dem förkunnade Guds ord. Då frågan
besvarades nekande, begav han sig ombord på ett av fartygen för att undersöka
sjömännens tillstånd. Han träffar kaptenen och säger: »Jag har sett alla dessa skepp
ligga här, alltsedan jag reste ut till öarna därborta. Jag antager, att folket
ombord har mycket litet arbete; säg mig, vad göra de, varmed fördriva de tiden?»
»Varmed de fördriva tiden? — De svära och driva längs däcket morgon, middag
och kväll och veta ej, hur de skola få tiden att gå — de ha intet att göra, Sir,
de äro trötta vid livet.» — »Har då ingen präst blivit kallad att besöka denna
flytande stad?» Kaptenen såg på den unge mannen, mätte honom med ögonen
från topp till tå och svarade förundrad: »Besöka oss! — Nej, Sir, så länge de
kunna vinna något på oss stackars sjömän, få vi nog slita och släpa för dem;
men för övrigt låta de oss förgås som hundar.»
Här funnos tusende och åter tusende försummade själar, ty icke blott denna
handelsflotta var utan vård, utan redd vid redd, hamn vid hamn var full av
sjömän, vilka voro alldeles överlämnade åt sig själva, vad deras andliga behov
angick. Efter det den unge prästen talat med kaptenen en stund och därunder blivit
förvissad om att en själasörjare icke blott var nödvändig utan ock skulle mottagas
med glädje och välvilja på en stor del av skeppen, sade han, klart medveten om
sakens allvar: »Nåväl, herr kapten, jag har fattat mitt beslut; jag var på väg
till mitt kall såsom präst bland en menighet i land. Nu avsäger jag mig detta
ämbete och vill för framtiden antaga mig dessa tusenden själar ute på böljorna.»
(Efter Toivo Waltari, »Finska Sjömansmissionen», s. 7 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri May 9 01:02:22 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ihams/0029.html
