Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derligt i att drottningen i mörkret tog dem för sina styfbarn. Och både Per och Brita voro så förskräckta,
att de icke kommo sig för att förklara, hvilka de voro.
»Stigen ned för trappan!» befallde dem drottningen.
Och barnen stego darrande ned genom luckan och utför en mörk trappa därnedanför. Drottningen
följde dem, och när de hunnit till trappans slut och stodo i en lång och smal gång, svagt upplyst af en i
taket hängande lampa, knuffade hon dem framför sig genom en öppen dörr in i ett mörkt rum.
»Här ska ni få stanna en tid», sade hon »och få ångra er olydnad!» Och så gick hon ut, slog igen
dörren, låste den utifrån och gick sin väg.
Där stodo nu Per och Brita i mörkret, helt häpna öfver hvad som händt dem. Genom en
fönsteröppning, framför hvilken sutto gallerstänger, föll en svag stjärndager in i rummet. Och vid detta sken
upptäckte de, sedan deras ögon något vant sig vid dunklet, en hög af stora kuddar i ett hörn. På dem sjönko
de ned och insomnade, uttröttade af alla mödor.
Nästa morgon vaknade barnen vid att någon tog i dörrlåset. De flögo upp i en hast, fruktande
att se den grymma drottningen inträda. Men den, som öppnade dörren och steg in, var en stor groflemmad
negerkvinna, klädd i ett gult sidenskynke och prydd med granna pärlband om halsen samt guldringar i
öronen. Iion skyndade emot barnen, medan hennes mun öppnade sig till ett bredt leende.
»Mycket glad, att ni äro här!» sade hon. »Yoga mycket glad!»
Och hon skrattade, så att hennes hvita tänder lyste.
Per och Brita hade hört de båda konungabarnen tala om en negrinna, som skött dem, sedan de voro
helt små, och var dem mycket tillgifven samt, så godt hon kunnat, skyddat dem för styfmoderns elakhet.
De kunde förstå, att det var denna Yoga, som Mendeli och Zendeli talat om.
»Mycket ledsamt, att ni ska sitta här!» sade Yoga och runkade på hufvudet »Mj^cket, mycket ledsamt!»
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
