Där sutto två trastar uppå en gren,
— tuli tuli — gren,
de talade om solen, som sänkte sig re’n,
som sänkte sig sakta mot vester.

Den förste trasten han talade så:
— tuli tuli — så:
»Jag undrar hvart solen hvar kväll månde gå,                
när hon sig sänker i vester!»

»Där må väl vara», den andre sad’,
— tuli tuli — sad’,
»ett land, dit hon gärna beger sig åstad,
ty hon strålar af glädje i vester.

Där må väl vara en nejd så säll,
— tuli tuli — säll,
ty hon rodnar af glädje hvarendaste kväll,
när hon sig sänker i vester.»

»Men tänk blott så väl», sad’ den förste då,
— tuli tuli — då,
»att inte hon stannar därborta ändå,
men kommer tillbaka i öster!»

Och båda små trastarna sjöngo på kvist,
— tuli tuli — kvist:
»Ja, tänk blott så väl, att solen helt visst
skall rinna i morgon i öster!»