Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ändtligen, då solen redan gått ned, får han höra pinglandet af skälikons bjällra, och vägledd
af dess ljud återfinner ban sin hjord, som lugnt betar på ängen. Uttröttad kommer ban i sena
kvällen tillbaka till Brearyds gård med sina kor och får bannor af bonden för att han dröjt
så länge.
Efter denna dag tänker Sven icke mindre än förr utan mera på huru han dock en gång skall
kunna nå det flammande slottet. På de kostbarheter och skatter, som där kunna finnas, tänker
han icke; han tänker blott på féen Silfverfålar, som bor däruppe i borgen ofvanom de böljande
töckenskyarna, och som har en vacker hvit hjort med gyllene horn.
Så är det en dag, som Sven — medan korna idisslande hvila på den soliga ängen — står och
ser med längtande blickar hän emot den förtrollade skogen. Men ban vågar sig ej dit, ty han vet
nu, att den som en gång låtit locka sig ditin, ej så lätt kommer därur igen.
Då hör han inifrån skogen en röst, som klagar och jämrar sig. »Det bränner, det bränner»,
klagar rösten.
Sven tänker, att han vill alls icke lyssna till några röster från den farliga skogen. Men
alltjämt hör han den kvidande, jämrande rösten. »Det bränner, det bränner», kvider den. »Hjälp mig!»
Och Sven tänker, att det må nu vara människa eller troll, sä kan han dock icke stå ut med
att höra denna jämmer utan att komma till hjälp. Och han springer in bland snåren. Därinne i
en liten glänna emellan träden ser han en grönklädd gestalt, som vrider sig i smärta. Det är en
kvinna, klädd i en släpande mantel, som är sammansatt af idel löf — gröna och gulnade och
brokiga —, hvilka sammanhållas af dagglittrande spindelväfvar. Hennes hår faller buskigt och yfvigt
ned öfver axlarna, hennes ögon äro af den färg, som det gröna skogsdunklet har, när det
genomskimras af solljuset.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
