Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej», säger skogsrået, »jag kan icke säga dig mer än jag sagt.» Ocb hon försvinner in emellan
träden, släpande efter sig sin brokiga mantel.
Sven, som denna gång icke var längre borta från sin hjord än att han hörde dess råmanden,
återvände tankfull till ängen. Och då det nu led mot aftonen, förde han sina kor hem till
Brea-ryds ladugård. Ännu samma kväll gick han till sin husbonde och bad honom om afsked ur tjänsten,
emedan han ville draga ut i världen. Då bonden hörde, att Sven ämnade söka nå slottet på
bergets topp, log ban högt åt honom. Och det var ingen på hela gården, som icke gäckades med Sven
för hans företag. Men Sven aktade intet därpå utan begaf sig följande morgon åstad.
Han vandrade rundtom berget och kom till dess norra sida. Där fann han den dal, som
benämndes Dimmornas dal; i dess botten låg ett gyttjigt träsk, öfver hvars stillastående vatten rufvade
tjocka gulgrå dimmor. Ifrån denna dal såg berget ännu mera brant och svårtillgängligt ut än pä
något annat ställe, och Sven tänkte ett ögonblick, att kanske skogsrået endast gäckats med honom.
Men han beslöt att dock försöka här finna vägen.
Pä en kulle invid dalen sågs en by med bruna torftak; Sven begaf sig ditåt för att spörja, om
nägon där visste vägen till bergets topp. Utanför byn satt på en sten vid vägen en gammal man
med långt grått skägg och ett vänligt ansikte. Sven vände sig till honom med sin fråga.
Den gamle skakade på hufvudet. »Nej», sade han, »här är ingen, som vet vägen ditupp. Men
många äro de, som försökt finna den. Dock har det gått dem illa allesammans: de flesta ha störtat
utför branterna och slagit sig sönder och samman. Tag min varning, och sök icke att nå det, som
är för människor oupphinnelig[.»
Sven ville dock icke uppgifva hoppet. Han beslöt att stanna här, i förbidan att på något sätt
skogsråets löfte skulle uppfyllas. Han sporde den gamle om han till äfventyrs hade något arbete för honom.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
