- Project Runeberg -  I Hvitavall. Visor och sagor / II. /
90

(1895) [MARC] [MARC] Author: Anna Maria Roos With: Stina Beck-Friis
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blommor och otäcka sniglar och spindlar? Allt detta slipper jag se, jag gömmer mig i mina
drömmar, som äro tina och luftiga och vackra — mera än någon vet!»

En taltrast begynner slå sina drillar uppe i en gren ofvanom deras hufvuden. Klara, klingande
ljuda hans toner i eftermiddagens stillhet.

»Hör», säger Dufkulla till Måneblek, »hör du hur vackert!»

»Ja, jag hör», svarar Måneblek. »Och jag gläder mig just åt ott ej behöfva se den lilla fula
grå fågeln. Ty om jag såge honom, skulle jag ej kunna ha någon glädje af hans sång.»

»Men taltrasten är alls inte ful, fastän han är grå», invänder Dufkulla. »Jag tycker, att han är
ganska vacker.»

Måneblek bryr sig ej om att svara. Han tycker, att den lilla älfvan inte begriper någonting.

Solen sjunker långsamt; det börjar skymma i skogen.

»Nu blir det mörkt», säger Måneblek, »det är det allra bästa, dä kan man riktigt få drömma
i fred. Mörker och enslighet — det är ändå det bästa, som finns här på jorden!»

»Ack, ack, hur kan du tala sä», utbrister Dufkulla bekymrad och skakar ogillande på sitt hvita
hufvud.

Men det senare skulle hon inte hafva gjort.

De små dufkullorna äro så ömtåliga, det behöfs icke mycket för att göra slut på deras lif. Då
den lilla älfvan skakade på hufvudet, kom i detsamma en vindfläkt farande igenom skogen. Det
blef för mycket för blomman. Hennes hvita stjärna föll af, och blomman var död.

Den lilla älfvan flög bort. Då hennes blomma var död, måste hon hän till det stora berget,
där små älfvor sofva sin vintersömn inne i en skymningshöljd grotta. Där sofva de, tills våren
kommer åter, och blommorna vakna på nytt i skog och mark.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 1 11:28:54 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ihvitavall/2/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free