- Project Runeberg -  I kriget : anteckningar och fälttågsminnen från rysk-japanska kriget /
231

(1908) [MARC] Author: Vikentij Veresajev Translator: Ellen S. Wester - Tema: Russia, War
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. På Mandarinvägen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

231
japanerna upp öfverallt och förföljde ursinnigt de
retirerande.

— NMNå nu är det då säkert, att kriget är slut! —
förklarade man öppet.

Som en hemlig, outtalad tanke härskade samma
föreställning bland soldaterna. Då paniken efter
beskjutningen lagt[sig, hördes någonstädes ifrån ett
samfälldt, jublande »hurra!» Det visade sig, att sappörerna
midt under elden hade iståndsatt den instörtade bron
och öfverfört artilleripjäserna, och chefen hade tackat
dem. Men genom skarorna af retirerande lopp en
förväntansfull skälfning, och alla frågade ifrigt
hvarandra: .

— Hvad är det? År freden sluten?

Sakta, sakta rullade strömmen af trängförband
framåt. Vägarna voro förskräckliga, backarna branta,
broarna smala, halft instörtade. Och hvar och en tänkte
endast på sig själf. Här är en smal väg, tvärs öfver
den löper ett djupt hål, det är djupare på ena sidan
än på den andra. Hvarenda vagn fastnar i det där
hålet. Piskorna hvina öfver de fåfängt arbetande hästarna,
soldaterna skjuta på af alla krafter — ändtligen
kommer vagnen öfver på andra sidan. Och den nästa
fastnar i sin tur, och åter ljuda skrän och pisksmällar.
Vagnarna med hög last välta i hålet. På fem minuter
skulle man kunnat fylla det med jord, och sedan hade
man kunnat köra fram i traf. Meu enhvar tänkte
endast på sig och sin vagn.

Men hvarför voro vägarna så förskräckliga, så
ofarbara? Under loppet af hela kriget hade vi retirerat.
Alltså kunde man — åtminstone med någon liten
sannolikhet — antaga, att vi åter skulle nödgas retirera.
Men — och detta var olyckan! — det enda säkra
medlet mot reträtt ansåg man hos oss vara att envist
förneka möjligheten af reträtt, handla så, att det ej ens
skulle falla någon in att reträtt var möjlig.

Det var ju förunderligt! Japanerna retirerade ingen
enda gång under fälttåget, men de vidtogo städse de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 25 17:40:09 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ikriget/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free