Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. På Mandarinvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
đ 235
Vi öfverenskommo att icke skiljas åt och noga hålla
ögonen på hvarandra i denna förrädiska ström, som
uppslukade människor likt sandkorn.
Det mörknade. Månskäran steg högre på himlen.
Bakom oss och till vänster lyste brandsken. Vi veko
ner på gångstigar utefter vägen. Den mörkgråa
marken uppenbarade för blicken stup, som inte existerade,
och dolde verkliga hål. Att rida där väg ej fanns var
omöjligt, och lika omöjligt var det att komma upp på
vägen: den myllrade af trängförband, våra hästar skulle
genast fått benen afslagna. På dagen hade
frammarschen försiggått långsamt, nu stod man nästan
oafbrutet stilla. Man satte sig i gång, tillryggalade några
hundra alnar och stannade åter. Vår träng hade vi för
länge sedan förlorat ur sikte.
Det var kallt. Längs vägen lågo öfverallt bivacker,
där eldar flammade, och af elden blef det än svartare
rundt omkring. Naturligtvis var det högst riskabelt att
uppgöra eldar, men därpå tänkte ingen.
Vi blefvo inbjudna att slå oss ner hos officerarna
vid **regemente, som rastade en stund med sin
bataljon och hade uppgjort eld. De trakterade oss välvilligt
med konjak, sardiner och te. Vi kände varm
tacksamhet mot dem och glad rörelse öfver att det fanns så
goda människor i världen.
I söder stod ett väldigt, dallrande brandsken. I
väster brunno järnvägsstationerna utefter banan. Det
var som en väldig fackelrad hade löpt längs horisonten.
Den sträckte sig långt framom oss. Alla som kunnat
rädda sig tycktes redan vara därborta i norr, bakom
den mörka horisonten, och vi voro inneslutna här inom
en ring af japanska kanoner.
En ordonnansofficer, som irrat vilse, satt bredvid
mig, hällde en sked te i ett bleckstop och berättade:
— Ingen visste hvar vårt regemente var. Hvart
skulle jag ta vägen? Plötsligt får jag se vår armés
stab. Där står Kaulbars och förhör en fången japan.
Jag gick fram och ställde mig att vänta. Ånnu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
