Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. På Mandarinvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
ute med en. Detta var alldeles visst. Ingen skulle
fråga efter en, hvar och en tänkte endast på sig själf.
Och där borta i sträckan mellan de retirerande
ryssarna och de påträngande japanerna väntade hvad
som var ohyggligare än fångenskap, ohyggligare än
döden. På denna sträcka lurade likt schakaler
invånarna i det af oss förhärjade landet, de stumma
människorna med de gåtfulla, orörliga ansiktena. Hvar och
en visste, att af dem hade man ej, kunde man ej ha
förskoning att vänta, vi hade själfva gjort allt för att
hos dem upptända ett vildt, oförsonligt hat emot oss.
Jag erinrade mig, hur burjaterna på Sabajkalslätten
slaktat fåret åt oss, kom ihåg, hvad jag då hade tänkt...
Och själen fylldes af fasa. Man spände sin vilja
till det yttersta för att hålla sig kvar i sadeln, och
handen trefvade efter revolvern i bältet — var den där,
räddaren i nödens stund?
Långt senare fick jag veta något, som ännu i
denna stund fyller sinnet med häpnad och ett begär
att vördnadsfullt böja knä. En medicine studerande
stannade kvar vid våra sjukhus i Mukden och föll i
japansk fångenskap. Inom kort frigafs han, och i
»Charbins Budbärare» berättade han följande: kineserna hade
frivilligt upphämtat ryska sårade på Mandarinvägen och
fört dem till Mukden, till de japanska sjukhusen där!
De hade sannerligen ingen belöning att vänta sig för
detta af japanerna — japanerna voro öfverhufvud njugga
på belöningar. Öfverhopade af egna sårade måste de
tvärtom ha beredt kineserna med deras bördor ett
ganska syrligt mottagande . .. Så gengäldade oss dessa
gåtfulla människor för sitt förhärjade land, för de af
oss skändade grafvarna och templen!
Solen hade gått ner, ofvan aftonrodnaden lyste
nymånen blekt. Jag red ifatt Schantser och Seljukov.
Schantser var som vanligt pigg och lefnadslustig.
Seljukov satt på hästryggen som ett lefvande lik. Af dem
fick jag veta, att hälften af vår träng blifvit kvar vid
öfverfartsstället, där vi råkat ut för japanernas eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
