Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Sent på kvällen d. 14 mars fingo våra två och
ytterligare sex andra flyttande sjukhus en ny order från
general Tsjetirkin — att följande dag kl. 12 bryta upp
och tåga till byn Lidiatun. Till ordern var fogad en
kartskiss med angifvande af de förnämsta byarna på
vägen. Vi hade att tåga trettio verst norrut längs
järnvägen till stationen Fantsjatun och därifrån tjugo verst
västerut.
Alla våra trupper lågo för närvarande i
Guntsjulin. Hvarför skulle vi bege oss dit bort, hvad var
meningen? Men vår sak var inte att resonera. Vi
begåfvo oss af.
Väderleken hade slagit om. Det var mulet, kallt
och blåsigt. Mot kvällen började det småregna, och
i skymningen öfvergick regnet till snöglopp. Vi
öfvernattade vid ett mötesspår i gränsvakternas befästning,
på morgonen tågade vi vidare. Enligt kartskissen borde
vi nu vika af åt vänster, i fjärran syntes stationen
Fantsjatun. Vi frågade mötande kineser hvar byn Lidiatun
låg. Alla pekade enhälligt åt öster från järnvägen.
Och vår skiss visade på väster. Då började vi fråga
efter de byar som stodo angifna på vår karta — Dava,
Hunschimiosa. Dem förlade kineserna i väster.
Öfverläkarn lejde en kinesisk vägvisare, men
enligt sin ekonomiska vana gjorde han ej i förväg upp
om priset utan förklarade helt enkelt: Mig dig betala
tsjen (pengar). Kinesen satte sig i spetsen för oss.
Det snöade fortfarande, var kallt och vått. Vi färdades
långsamt framåt. På kvällen gjorde vi halt i en stor
by sju verst från järnvägen.
Ingenstädes så mycket som ett spår af ryska
trupper. Inte en soldat, inte en kosack. Endast kineser.
Vi passerade förbi de andra sjukhusen, som afskickats
jämte oss. Alla harmades och svuro öfver Tsjetirkin.
— Huvart är det han skickar oss? Långt in i
diupaste Kina, alldeles ensamma! Hvad skall vi göra
är?
— Han nmäåtte helt enkelt ha stannat med fingret,
Veressajev, T kriget. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
