Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Hemåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
Julafton kom. I eschelongen söps det som
vanligt. På stationerna slogo soldaterna ihjäl
stationsinspektorer och lokomotivförare, telefonerade själfva om
att banan skulle hållas klar. Vi fröso ohyggligt i vår
pulmansvagn. Natten till julafton, då det var 38
grader kallt, hade eldarpojken somnat, vattnet i
värmerören hade frusit och rören sprungit sönder. Någon
annan vagn stod ej att få.
Den knubbige kaptenen, eschelongchefens adjutant,
såg tankfull ut och suckade.
— I morgon kommer soldaterna att slå ihjäl vår
öfverstel Det har några underofficerare talat om för
mig i dag. Men så är verkligen också deras
belägenhet fatal! Öfversten har fått pengar åt soldaterna bara
för järnvägsresan, det återstående få de ta ut hos
ortens militärbefälhafvare. Men från stationen till
militärbefälhafvarn är det tvåhundra verst. De säger också: »Hvad
för slag, skall vi gå tvåhundra verst till fots i sån köld?
Skall vi lefva på snö eller hvad?» ... Men så är nu
en gång förordningen. Jag förklarar för dem, att
öfversten inte rår för det — hvarifrån skall han ta pengar,
när det inte utbetalats några till honom? »Det
begriper vi, men i alla fall skall vi slå ihjäl honom ...
Hvad är detta för ordningar?» ... Säg, hvad skall man
ta sig till med dem? — Kaptenen blef tankfull. —
Mig rör de inte, mig tycker de om.
Vår kamrat, kapten T., lyfte hastigt på hufvudet
och såg den knubbige kaptenen stadigt i ögonen.
— Förlåt! — inföll han i skarp, eftertrycklig ton.
— Ni har väl reda på officerns skyldigheter? Om de
lyfter ett finger mot öfversten, är vi som officerare
skyldiga att försvara vår kamrat.
— Ja visst, ja visst, naturligtvis, — medgaf den
knubbige skyndsamt, och han tillfogade lugnande:
— De kommer inte att misshandla honom, bara okväda.
Men under samtalets lopp blef han oupphörligt
förströdd och satt tyst långa stunder. I ett obevakadt
ögonblick råkade han förråda sina hemliga tankar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
