Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stege för att visa en dum tapetserare hur han ville ha
ett draperi ordnat, förlorade jämvikten och föll, men
stark och vig som han var kom han ned på fötterna,
stötte blott ena sidan mot fönsterkarmen. Det gjorde
ont, men smärtan gick snart över. Hela den där tiden
kände sig Ivar Iljitj ovanligt glad och kry. Han skrev
att han tyckte sig ha blivit femton år yngre.
Han hade hoppats bli färdig i september, men också
halva oktober gick åt. Då var emellertid resultatet rent
förtjusande — det tyckte inte blott han själv utan det
sade alla.
I själva verket liknade hans nya hem alla andra nya
hem, som utan att vara rika vilja likna rika hem, men
därför endast bli lika varandra. Där voro de blommiga
sidentygen, ebenholtsen, blommorna, mattorna och
bronsprydnaderna, allt som personer av en viss sort
skaffa sig för att bli lika alla andra personer av en
viss sort. Hos Ivan Iljitj var allting så till den grad
som det skulle vara att man inte ens såg det, men
honom syntes det unikt i sitt slag.
När han från järnvägsstationen förde de sina till sin
nu färdiga, eklärerade våning, öppnade en betjänt i vit
halsduk dörren till den blomsterprydda tamburen, sedan
fortsatte de in i förmaket och kabinettet och hustrun
och dottern gåvo till små utrop av förtjusning och
han var överlycklig, visade dem omkring överallt, sög
in deras lovord och strålade av tillfredsställelse. Vid
kvällsteet tillfrågade honom Praskovja Fjodorovna
bland annat om hans fall, han började skratta och
åskådliggjorde dramatiskt hur han hade flugit i luften
och skrämt tapetseraren.
— Jag är inte gymnast för intet. En annan skulle
ha slagit ihjäl sig, men jag bara slog mig litet grand,
här. Det gör ont när jag rör vid det, men det är snart
bra nu, det är bara ett litet skrubbsår.
Och så började deras liv i den nya våningen, som
naturligtvis efter vad de småningom kommo underfund
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
