Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— In ... genting... Stöt... te ... om .,. kull... »Vad
tjänar det till att tala? Hon skulle inte begripa», tänkte
han. Hon tog upp ljuset och tände det och skyndade
sedan ut. Hon måste säga farväl åt gästerna. När hon
kom tillbaka, låg han fortfarande på rygg och stirrade
upp i taket.
— Hur är det med dig, är du sämre?
— Ja-
Hon skakade på huvudet och satte sig.
— Vet du vad, Jean, skall vi inte ta och skicka efter
Lestjetitskij?
Det betydde att hon inte såg på vad det kostade att
tillkalla den ryktbare doktorn. Han smålog giftigt och
svarade:
— Nej.
Hon blev sittande några ögonblick, sedan gick hon
fram och kysste honom på pannan.
— God natt. Måtte du få sova!
-Ja-
VI.
Ivan Iljitj märkte att han var döende, och han befann
sig i ett tillstånd av ständig förtvivlan.
I djupet av sin själ visste han att han skulle dö, men
han kunde inte vänja sig vid tanken, ja, han helt enkelt
förstod det inte, kunde inte på villkor förstå det.
Det där exemplet på en syllogism, som han fått lära
sig i Kiesewetters logik: Kaj är en människa, alla
människor äro dödliga, alltså är Kaj dödlig, hade under
hela hans liv förefallit honom bindande endast vad Kaj
angick, men inte beträffande honom själv. Kaj var en
människa, en människa i allmänhet, och det var alldeles
i sin ordning att Kaj skulle dö, men han var inte Kaj
och inte en människa i allmänhet, utan han hade alltid
varit ett från alla andra alldeles skilt väsen. Han hade
varit Vanja, med mamma och pappa, med Mitia och
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
