Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förr skymt bort döden. Han sade sig: »Jag skall ägna
mig åt tjänsten, jag har ju brukat gå upp i den.» Och
han jagade ifrån sig alla tvivel och for till domstolen.
Han gav sig i samspråk med kollegerna, han slog sig
ned, kastade efter gammal vana en förströdd, tankfull
blick över församlingen, lade sina båda avmagrade
händer på ekstolens armstöd, lutade sig efter vanligheten
fram mot den föredragande kollegan och växlade några
viskande ord med honom, och därpå spärrade han upp
ögonen, rätade på sig, uttalade de vanliga
inledningsorden och skred till sitt värv.
Men plötsligt började den molande smärtan i sidan
sitt värv utan minsta hänsyn till tid och plats, och
Ivan Iljitj hajade till. Han jagade bort tanken på
förnimmelsen, men molandet fortsatte och den kom och
ställde sig mitt framför honom och såg på honom,
och han förstelnades, ljuset i hans ögon slocknade och
han började på nytt fråga sig: är det verkligen bara
den som är sanning? Och kolleger och underordnade
märkte till sin förvåning och ledsnad att han, en sådan
lysande, överlägsen domare, kom av sig, begick fel.
Han försökte samla sig, lyckades hjälpligt avsluta
sessionen och återvände hem med det beklämmande
medvetandet att hans domarämbete inte som förr kunde
hjälpa honom ifrån vad han ville komma ifrån; att
domarämbetet inte befriade honom från den. Och det
värsta av allt var att den drog honom ifrån annat inte
för att han skulle uträtta något, utan bara för att han
skulle se den rätt i ögonen, overksam stirra på den
och pinas outsägligt.
För att frigöra sig ur detta tillstånd sökte Ivan Iljitj
förströelser, andra skärmar, och han fann skärmar, och
för en kort tid liksom frälsade de honom, men snart
ramlade de eller rättare sagt blevo genomskinliga och
det var som om den trängde igenom allt och ingenting
kunde skymma den.
4. —
Tolstoj, Ivan Iljitj’ död.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
