Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första är kyrkofaderns credo quia absurdum.
Därmed menas, att de religiösa lärorna äro
undandragna förnuftets anspråk, att de stå över förnuftet.
Man skall känna deras sanning i sitt inre och
behöver icke begripa dem. Men detta credo är
intressant blott som en självbekännelse, som
maktspråk har det ingen bindande kraft. Skulle jag
vara skyldig att tro varje absurditet? Och om
ej, varför just denna? Det finns ingen instans
öve- förnuftet. Om sanningen av de religiösa
lärorna är avhängig av en inre upplevelse, som
skall bevisa denna sanning, vad skall man då
göra med de många människor, som icke haft en
sådar sällsynt upplevelse? Man kan av alla
människor begära, att de använda den förnuftets gåva,
som de hava, men man kan inte bygga upp något
för alla människor förpliktande på något, som
blott helt få ha erfarenhet av. Om en människa
i ett extatiskt tillstånd, som gripit henne djupt,
vunnit den orubbliga övertygelsen om de religiösa
lärornas reala sanning, vad betyder detta för en
annan människa ? ;
Det andra försöket är »som-om»-filosofin. Den
framhåller, att det i vår tankevärld finns en mängd
antaganden, vilkas grundlöshet, ja, absurditet, vi
mycket väl inse. De kallas fiktioner, men av många
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
