Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Missionen i Lappland - II. Den norska lappmissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA LAPPMISSIONEN.
2 g,
II. Den norska lappmissionen.
Yi hafva redan påpekat, att lapparne i Norge kallas finnar,
och till följd däraf kallas den del af landet, som dessa lappar bebo,
icke Lappland utan Finnmarken.
Ibland lapparne i Norge sökte man visserligen under den
katolska tiden att införa kristendomen, men hela detta
omvändelseverk stannade vid att hos lapparne införa några kristna
ceremonier utan hjärtats omvändelse och pånyttfödelse. Hakon
Hakonsen (1214—63) var den förste konung, som tänkte med
något allvar på en mission bland de norska lapparne. Men det
stannade hufvudsakligen vid att bygga en kyrka först vid Ofoten
och sedan i Tromsö.
Vid 1400-talets början ägnade drottning ]Margreta någon
uppmärksamhet äfven åt de norska lapparnes omvändelse,
liksom åt de svenska, hvarom vi förut något talat. Men man kan
dock med visshet säga, att lapparne såväl under den katolska
tiden som ännu ett helt århundrade efter reformationen voro kristna
endast till namnet. Visserligen kallades de »kristna», gingo i
kyrkorna någon gång, då de under sina långa färder kunde uppnå
en sådan, samt brukade sakramenterna. Men långt ifrån att man
kan glädja sig däröfver, må man tvärt om beklaga detta förhållande,
emedan det gaf uppslag till det afskyvärdaste skrymteri och
gyckelspel. Vi vilja härpå anföra ett par exempel, som
tillräckligt visa tillståndet bland lapparne under dessa tider.
När ett barn blef födt, öfverlämnades det genast till
afgu-darne, förnämligast till Sarakka. Men för att icke förtörna de
kristnas Gud förde man barnet äfven till dopet. När man kom
hem från prästen med barnet, aftvättade en kvinna, Reisem Edne,
dopet, och barnet fick en mässingsring, skjello kallad, till bevis på,
att kristendomen var aftvådd. Blef barnet sedan sjukt och grät
mycket, tillskref man detta barnets kristna namn, och nu måste
modern omdöpa det, i det att hon i vattnet kastade järn, kol,
trä och skjello, hvilken sistnämnda barnet nu hela lifvet igenom
måste bära i bältet eller pi bröstet till tecken på, att det blifvit
omdöpt till fädernegudarne. Det fratnbars därefter ånyo till
af-gudinnan Sarakka eller en saivo och fick ett nytt namn efter någon
död människa, till hvars ande man nu offrade. Detta nya namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
