Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Missionerna i nordvästra Afrika - II. Senegambien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io6
TREDJE KA.PITLET.
skaror af slafvar österut för att antingen afyttra dem i därvarande
afrikanska länder eller utskeppa dem från hamnarne vid Röda
och Indiska hafvens kuster.
Att här vidlyftigt beskrifva de skändligheter, som äro
förbundna med denna slafhandel, skulle taga för mycket utrymme.
Några drag må dock anföras. Slafhandlarne köpa en stor del
af de slafvar, som föras till kusterna. På det tillgång skall finnas
på varan, uppegga de negerstammarne till krig mot hvarandra.
Under kriget dödas naturligtvis flere eller färre människor,
hvarefter den segrande söker taga så många fångar som möjligt.
Ej sällan skaffa sig slafhandlarne krigare och bundsförvandter
samt anordna sedan på egen hand slafjakten. En by omringas
under natten och antändes. De infödingar, som sätta sig till
motvärn mot våldsvärkarne, nedskjutas, de öfriga tillfångatagas. Med
ett slags ok om halsen fjättras de tillfångatagna eller inköpta
slafvarne vid hvarandra i en lång rad, och de flestas händer
hopbindas på ryggen. Kvinnorna måste i en slags påse, fästad
på ryggen, bära sina små barn; dessutom belastas de stundom
äfven med andra bördor. Ofta dödas barnen för att icke vara
till besvär. Så drifves slafkaravanen framåt. Ofta sjunker en
stackars kvinna eller flicka till marken, utmattad af hunger,
törst och hettan af Afrikas brännande sol. Då smäller den
långa läderpiskan på de försmäktandes nakna kroppar, till
dess blodet rinner i strömmar. Uppbjudande sina sista krafter,
söka de åter följa med. När detta ej längre är möjligt, anses det
för barmhärtighet, om slafdrifvaren afskär strupen på de
utmattade. Ej sällan lämnas de, ofta flere sammankedjade vid
hvarandra och med bakbundna händer, att så småningom försmäkta
i öknen. När vid kusten förr i tiden en del slafvar befunnos
vara för klena att utbjudas till salu, plägade den ene efter den
andre dödas med en klubba eller föras ut på floden och dränkas.
En gång dödades sålunda 750 negrer på en gång. Troligen
förekomma ännu dylika nedslaktningar. På fartygen, som utföra
slafvarne, packas dessa i lastrummet på det ohyggligaste sätt
tillsammans, och när de svagaste dö, få liken ofta länge nog
ligga kvar och sprida stank bland de lefvande. Ej sällan har
det händt, att när en engelsk kryssare uppbringat ett slaffartyg,
har på detta icke funnits en enda slaf, ehuru det omisskänneligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
