Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Missionerna i Nedre Guinea och Kongo - II. Missionerna i Kongo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 62
FEMTE KAPITLET.
djur. Dö måste hon, oeh jakten uppgifves icke, förr än hon fasttagits
och dödats. — Endast evangelii ord kan förändra dessa grymma
och omänskliga seder.
Under sin vistelse vid Ekvatorstationen gjorde Pettersson i
sällskap med den engelske missionären en utflykt till Stanley
Falls, som finnas ännu längre in i hjärtat af Afrika, för att se,
om en station kunde upprättas där. Denna resa företogs med
ångbåt, och det åtgick nära en månad för att tillryggalägga
vägen från Ekvatorstationen till nämnda plats. Under mer än 2/3
af vägen jagades Pettersson och hans folk dag och natt af
kannibaler, d. v. s. människoätare, hvilka betraktade dem såsom ett
kärkommet villebråd, som skulle smaka dessa vilda människor
väl, om de hade lyckats fånga detsamma. Om dagarne eldade
Pettersson och hans män ångpannan så mycket, som de trodde,
att hon möjligen kunde tåla, för att få så mycket större fart på
ångbåten och på sådant sätt hinna undan kannibalernas kanoter.
Om nätterna måste de gömma sig mellan öar, sandbankar och
holmar. Oftast voro de omringade hela nätterna af
kannibalerna, som spejade efter, om de skulle gå till hvila, utan att hafva
någon på utkik, eller ock inväntade de dagningen för att kunna
göra ett nytt anfall. Pettersson och hans följeslagare hade
vanligen om nätterna 3 à 4 män på vakt. Och om morgnarne var
deras ångare i gång före dagningen. Då kannibalerna sågo
bytet gå sig ur händerna, utstötte de det vildaste tjut, och
trummornas dån var döfvande.
Denna resa var förknippad med många svårigheter och
faror. Vid framkomsten till Stanley Falls sammanträffade de
med de svenske löjtnanterne Wester och Gleerup, hvilka vänligt
mottogo dem, och hos hvilka de fingo hvila sig något efter den
besvärliga resan. Snart återvände de dock till Ekvatorstationen,
där de vid sin ankomst funno allt vara lugnt och i god ordning.
Som Pettersson nu vistats i Kongo i öfver 3 år och under
denna tid haft ett ansträngande arbete, så ansåg missionsstyrelsen,
att han behöfde komma hem för att hvila något. Detta
erbjudande antog ock Pettersson med tacksamhet, hvadan han
lämnade Ekvatorstationen i början af 1886 och hemkom på våren
samma år till Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
