Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - I. Missionsarbetet bland de i nordväst boende folken (ovambófolket, buskmännen, koranna, grikva, namakva, orlam)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONERNA BLAND GRIKVA OCH NAMAKVA. 207
somnat och ingen fans, som hade gåfvor att styra, inträdde
förfall. Därtill bidrogo i hög grad de kringboende boers. En del
af grikva sålde slutligen den landssträcka de bebodde och drog
österut samt fick ett landområde söder om Natal, där de 1863
grundade Östra Grikvaland, som efter några år helt och hållet
kom under Englands välde. Västra Grikvaland blef år 1874
äfven en engelsk besittning och lades till Kapkolonien. Genom
de vid dess östra gräns upptäckta diamantgrufvorna hafva
människor från alla håll dragits dit, och befolkningen har således
blifvit alltmera uppblandad.
Längre i väster bo namakva eller namafolken på ömse
sidor om Oranjefloden. Stora Namaland ligger norr om floden
och Lilla Namaland söder därom. Dessa landsträckor äro
tämligen ofruktbara och torra, hvadan befolkningen är gles samt för
ett bekymmersamt lif.
Ar 1805 kommo de af Londons missionssällskap utsände
bröderna Kristian och Abraham Albrecht samt Johan
Seiden-faden till Stora Namaland och fingo af en höfding därstädes
tillstånd att kvarstanna. De anlade stationerna Stille Hope, Blijde
Uitkomst och Herregcwis. Vid sistnämnda station hade man
tillfälle att verka icke blott bland nama utan äfven bland en annan
hottentottstam, som kallas orlam. Är 1806 flyttades
missionsverksamheten från Blijde Uitkomst till Warmbad och 1808 från
Herregewis till Kamiesberg i Lilla Namaland. Men sistnämnda
station förstördes af vilda, kringströfvande horder 1810 och
stationen i Warmbad 1811. Den man, som föranledde, att dessa
stationer lades i aska, har emellertid erhållit en framstående plats
i Syd-Afrikas missionshistoria, hvarför vi här måste i korthet
meddela de mest framstående dragen ur hans lefnad. Han hette
Jag er Afrikaner och skulle efter sin fader blifva höfding öfver
en hottentottstam. Men stammen var stadd i förfall, och
Afrikaner måste med sitt folk träda i tjänst hos en rik boer, vid
namn Piemar. De fingo vakta dennes boskapshjordar, och för
att försvara dem mot de rofgiriga buskmännen måste de ofta
utkämpa farliga strider. Piemar lönade dem därmed, att kan
skändade deras hemmavarande kvinnor och mördade deras barn.
Hemkommen, förehöll Afrikaner sin husbonde hans orättfärdighet,
men blef öfverfallen med hugg och slag. Afrikaners broder Titus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
