Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - IV. Kaffermissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
SJETTE KAPITLET.
Om den nyanlagda stationen Unodvengu yttrade Schreuder,
att ingen station hade begynt sin verksamhet under så
betydelsefulla och lofvande utsikter som denna. Också visade sig många
tecken till, att ordet där hade ingång. Rundt omkring stationen
voro icke mindre än 8 stora kungsgårdar, och på en af dem,
där konungens gamla moder Usongja bodde, syntes redan många
tecken till, att ett nytt lif hade börjat. Flere af prinsessorna
syntes vara påverkade, och den gamla kungamodern hade genom
ordets hörande genomgått en väsentlig förändring. I oktober
1861 dog hon till Schreuders och hans hustrus stora bedröfvelse,
ty den gamla hade blifvit dem hjärtligt kär. Hennes sista ord till
dem, då de i juli lämnade kungsgårdarne, sedan fru Schreuder
i nära 2 månader verkat bland den kungliga familjen, voro
dessa: »Hvarför lämnen I mig och mitt barn, konungen? I
borden stanna för att lära och bedja för mig. Hvem skall nu
lära oss?»
Äfven om konungen berättades uppmuntrande saker.
Visserligen syntes icke något egentligt tecken till, att ordet hade gjort
något djupare intryck på hans hjärta. Men hans vänliga
stämning mot missionärerna tycktes mer och mer tilltaga. Och så
hän gifven var han Schreuder, att han sade till honom: »Du är
icke allenast min fader, som födt mig, utan ock min moder,
som icke allenast födt mig utan ock har moderlig omsorg om
min välfärd».
För att underhålla förbindelsen mellan hemmet och
missionsfältet byggde norska missionsvänner först missionsskeppet
»Eliezer». Den trosvarma jungfrun Louise Olsen i Bergen, född
1817, död 1878, hade gifvit grundplåten till dess byggnad. En
stormig natt 1861, då hon låg vaken och tänkte på, hvad
missionärerna fingo lida, då de måste vara på hafvet i ett sådant
oväder, ingaf Gud henne tanken på, att man borde underlätta
deras resor genom att anskaffa ett eget missionsskepp. Hittills
hade hon aldrig hört talas om något sådant, men nu fick hon denna
sak viss för sitt sinne. En silfverdaler, ett kärt minne af en afliden
son, lämnade hon genast på morgonen såsom den första gåfvan
till det påtänkta skeppet, och därefter gick det mycket fort med
insamlingen; ty ett varmt hjerta kan tända eld i hundratals
andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
