Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - IV. Kaffermissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAFFERMISSIONEN.
263
heter arbetarne emellan gjorde, att arbetet icke kunde bedrifvas
med den kraft och glädje, som dock varit af nöden.
Med 1858 inbröt en vederkvickelsens tid för den norska
missionen. På stationen Umpumulo döptes den 6 juni
förstlingsfrukten af dess arbete, nämligen suluflickan Umatendwase.
Underrättelsen därom mottogs i Norge med allmän glädje, ty man såg
däri en underpant på än rikare skördar.
Ar 1859 utsändes en ny förstärkning af medhjälpare,
nämligen snickaren Ole Olsen Tjomsland, snickaren Daniel Nilsen,
mekanikus Tor Kristian Torsen, muraren Georg Fredrik Carlse7i
och snickaren Erik Ingebretsen, hvilka skulle hjälpa till med
uppförandet af nödiga byggnader vid stationerna. Tvänne nya
stationer upprättades inom kort, nämligen 1860 Unodvengu, 1/i
mil från konungens residens i landskapet Emathlabatini, samt
1861 Eshove, omkring iY2 mil sydost från Entumeni. Herren
välsignade arbetet vid stationerna, så att flere suluer genom dopet
öfvergingo till kristendomen.
Ty Herren skaffade hjälp icke allenast för de lekamliga
arbetenas utförande, utan han kom ock i rätta stunden med den
andliga hjälp, som var af nöden. Sommaren 1860 anmälde sig
teologie kandidaten Paul Petter Wetter gr en, född den 4 jan.
1835 i Mo præstegjeld i Telemarken i Norge, att utgå på
missionsfältet, och med glädje mottog Norska missionssällskapet detta
anbud samt invigde honom till missionspräst den 20 mars 1861.
I Wettergren hade missionssällskapet fått en älsklig tjänare, en
af dessa grundärliga och troshängifna karaktärer, som veta att
offra sig för sin Herres rikssak. Underrättelsen om hans
utgående i missionens tjänst väckte ock allmän glädje bland de
norska missionsvännerna. Hans ankomst till missionsfältet var
äfven högligen efterlängtad, emedan missionen lidit icke så litet
just till följd af brist på egentliga missionsarbetare. Han förblef
på missionsfältet till 1870, då han återvände hem och blef ledaren
för den norska frimenigheden. Emellertid stod hans håg
fortfarande till missionsfältet. Han ämnade själf med sina 2 söner
1889 börja en ny sulumission, understödd af de fria
missionsvännerna i Norge, då han den 5 mars träffades af ett slaganfall,
som gjorde, att han själf måste stanna hemma. Den 10 augusti
afled han. Hans tvänne söner hade i juni samma år afrest till Sulu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
