Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. De östafrikanska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ÖST AFRIKANSKA ÖARNA. 401
det nödvändigaste för resan. Under mycken oro att blifva
upptäckta, tillryggalade de den ena delen af vägen efter den andra.
De fruktade öfver allt att möta något bud, som skulle återkalla
dem till hufvudstaden. Men intet hinder mötte dem, hvadan de
med allt större frimodighet drogo framåt. På fjärde dagens
morgon öppnade sig för dem från en betydande höjd den härligaste
utsikt. De sågo framför sig Betsileoslätten, bekransad af ett högt
bergland. De hade nu att draga in i landet och se sig om efter
en plats, där de kunde börja sitt arbete.
Men nu trängde sig den frågan på dem, hvar de skulle
finna en vänlig hedning, som ville öppna sin bostad för dem, så
att de kunde få slå sig ned och begynna att verka sin herres
verk. Den Gud, som ledt dem hela vägen ända hit, skulle dock
äfven nu visa dem den rätta vägen. Då de kommo till en liten
landsby midt i den stora, fruktbara Betafodalen, sammanträffade
de där med en rik hedning, som öfverlämnade åt dem sin bostad
mot en månatlig godtgörelse. Här beslöto de att stanna, och i
denna boning lades den första grunden till den sedermera så
välsignelserika norska missionen i Betsileolandet. Härifrån ljödo
för första gången de orden: »Stå upp, var ljus; ty ditt ljus
kommer, och Herrens härlighet går upp öfver dig!» Men det var i
början icke så lätt att samla omkring frälsningens ord de i det
hedniska syndalifvet djupt försjunkna människoskarorna. Det
fordrades mycket tålamod och bidande efter Herren.
Missionärernas hemliga afresa blef naturligtvis känd både
för drottningen och hennes minister. Men ehuru de icke gillade
missionärernas, såsom dem syntes, egenmäktiga uppträdande, så
ansågo de dock, då missionärerna redan voro i Betsileolandet,
att de icke ville göra något för att hämta dem tillbaka, så länge
inga underrättelser ingingo om, att främlingarne företogo något,
som kunde vara skadligt för riket. Då några mäktige i Betsileo,
som voro fientliga mot missionssaken, vände sig till drottningen
och frågade, om de skulle tillåta de främmande européerna att
bosätta sig bland dem, svarade drottningen, att dessa män hade
kommit för att lära dem visdom, och så länge de befattade sig
endast därmed, skulle de låta dem verka bland folket. Började
de däremot att inblanda sig i rikets angelägenheter, så skulle de
anmäla saken för regeringen. På detta sätt ledde Herren de
Ekman, Illustr. Missionshistoria. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
