Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. De östafrikanska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
ÅTTONDE KAPITLET.
inrikesministern. När de infunno sig" hos honom, visade han dem
mycken vänlighet. Men detta var ingenting annat än den gröfsta
förställning, ty han var i själ och hjärta missionens värste fiende
och ifrigaste motståndare. Han förklarade, att han omöjligen
kunde gifva sitt samtycke till, att de reste till Betsileo. Stora
faror voro förenade med en sådan resa, menade han. Folket
skulle utan tvifvel snart döda dem, ty Betsileo var enligt hans
tanke den värsta röfvarhåla i hela landet. Blefvo de mördade,
så skulle den malagassiska regeringen få stå till ansvar för deras
död inför deras eget lands regering.
De hade nu ingenting annat att göra än att med sorg och
bedröfvelse återvända till sin bostad, där de för Herren lade fram
sina bekymmer och bådo honom öppna väg för dem. Men ingen
utväg syntes. Under dessa dagar fingo de genomlefva de
svåraste pröfningarna i sitt lif. Tvifvel och mörker lägrade sig
öfver deras hjärtan. De plågades af tanken, att deras sändning
till Madagaskar var förgäfves. De hade nu i i 1/2 år arbetat med
språket och satt sig in i många af landets förhållanden. Skulle
nu vägen stängas för dem? Skulle de icke få framtränga till
det hednafolk, till hvilket de längtat få komma med budskapet
om frälsningen i Kristus Jesus.
Så småningom uppfylldes deras försagda hjärtan med hopp
om, att Herren dock skulle bana väg för dem. De skotska
missionärerna Davidson och Cameron sökte ock att uppmuntra
dem. Slutligen blefvo de af en högt stående officer uppmanade
att begifva sig af till Betsileo utan att vidare invänta någon tillåtelse.
Den nämnde officeren var broder till utrikesministern och
afundades honom hans plats. Det var utan tvifvel detta, som
gjorde, att han uppträdde såsom vän till den norska missionen,
emedan han tänkte, att det kunde vara godt att stå i ett vänligt
förhållande till denna mission, i fall den i en framtid skulle
komma att utöfva någon makt öfver folket. Det var således
orena bevekelsegrunder, som dikterade hans vänskap till missionen.
Men Herren lät äfven detta få tjäna till godo. Officeren rådde
missionärerna att på egen risk begifva sig af till Betsileo, och
den uppmaningen följde de.
Anbefallande saken i Herrens hand, begåfvo sig Engh och
Borgen tidigt en morgon från hufvudstaden, försedda blott med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
