Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Kaukasien och Persien - II. Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:526
TOLFTE KAPITLET.
företag och sände pastor Justin Perkins med fru till Persien, dit
de anlände den 23 augusti 1834. De stannade först i Tebris för
att lära den syriska dialekt, som talas äf nestorianerna. Till
lärare fingo de en nestoriansk biskop, Mar Johanan. Den 15
oktober 1835 förenade sig där doktor Asahel Grant med dem.
Han hade nämligen äfven blifvit utsänd af Amerikanska Boarden
för att verka som missionsläkare bland nestorianerna.
I november sistnämnda år flyttade de till det blifvande
arbetsfältet. Något motstånd mötte de icke; de tjänster, som d:r Grant
bevisade de sjuka, syntes i hög grad bidraga att göra dem
välkomna. Många af de skriftvidriga lärosatser och kyrkliga bruk,
som finnas i andra förfallna kristna samfund, saknades här, och
Guds ord erkändes såsom den * högsta myndigheten i andliga
ting. Men okunnigheten var fruktansvärd. Bland kvinnorna fans
det blott en enda, en syster till patriarken, som kunde läsa
innantill. Tryckta böcker saknades och endast få skrifna böcker, delar
af bibeln, funnos. Dessa voro skrifna på det fornsyriska språket,
som knappt någon af infödingarne förstod, och för öfrigt voro
nämnda manuskript undangömda på hemliga platser, så att de
icke skulle falla i fiendernas händer. Andlig död rådde öfver
allt, och det sedliga tillståndet var obeskrifligt uselt. Missionär
Perkins skref därför: »Den nedslående fråga, som trängde sig
på oss, var denna: Kunna dessa ben blifva lefvande? På
denna fråga kunde endast den utlofvade Jehovas ande gifva ett
tröstande svar.»
Jämte den dryckenskap, som var rådande, bidrogo
myndigheternas utpressningar och kurdiska röfvarehorders öfverfall att
hålla detta folk nere i fattigdom och elände. Utom den
verksamhet, som missionärerna utöfvade genom samtal med folket,
sökte de från början bedrifva skolundervisning. Men när barnen
midt i vintern kommo barfota, ja, stundom i bara skjortan, såg
man sig nödsakad att upptaga dem vid stationen och där gifva
dem både rum, mat och kläder. Så har det alltsedan fortgått,
hvilket dock medfört ganska allvarsamma olägenheter.
Människorna hafva därigenom afvandts från att tillräckligen söka
hjälpa sig själfva och bibragts den föreställningen, att ett af
missionens hufvudändamål är att förse dem med allt, hvad de
lekamligen behöfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
