Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Ynglingatal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ynglinga-
tal och
Ynglinga-
sagan.
han skrev och som möjligen ingingo i det förra arbetet. Denna
utläggning är emellertid förlorad, och det enda, som finnes i be-
håll, är ett i den senare upplagan av Islendingabok gjort utdrag, som
emellertid blott upptager en torr namnlista på Ynglingakonungarna.
Lyckligtvis finnes Ares arbete dock kvar i en annan form, ty det
översattes, väl i sammandrag, av en norsk munk, som omkring
1170 skrev en latinsk krönika, Historia Norwegiæ, och i denna över-
sättning kunna vi nu läsa Ares Ynglingasaga. För medeltidens
svenska historieskrivning fick munkens arbete stor betydelse. Det
blev bekant här i landet i början av 1300-talet, och sedan anlita-
des det av våra hävdatecknare, ända till dess att man på 1600-
talet lärde känna Snorres Ynglingasaga. Den latinska text, från
vilken den svenska översättningen utgick, tyckes hava varit till ytter-
lighet vanställd, och översättningen innehåller därför rent besatta
misstag, som emellertid i trehundra år upprepades i våra krönikor.
Efter Are kom Snorre, som lade Tjodolfs dikt till grund för den
saga, med vilken han inledde sin norska historia. I estetiskt av-
seende står denna, den ryktbara Ynglingasagan, onekligen mycket
högt; den är skriven med Snorres vanliga fart och åskådlighet, men
om dess värde som litteraturhistorisk källa kan man ej fälla samma
gynnsamma omdöme, och det har varit ett ödesdigert misstag, då
man trott, att Ynglingasagan återgivit någon äkta svensk tradition.
Det är väl sannolikt, att Snorre hade tillgång till de nu förlorade
stroferna av Ynglingatal, och utan tvivel har han ock begagnat dem
i sin saga. Men å den andra sidan misstolkar han mycket ofta diktens
ålderdomliga skaldeomskrivningar och pressar ur dem en betydelse,
som de icke haft. Så t. ex. förekommer i Ynglingatals strof om
Dyggve ordet »konung» för första gången i dikten, och på denna
tillfällighet bygger Snorre en teori, att Dyggve varit den förste, som
i Sverige burit konunganamn, under det att hans företrädare kallats
drottar — den sista uppgiften åter beroende därpå, att detta ord
förekom i den strax förut anförda Domalde-strofen. På andra ställen
översätter han felaktigt det gamla språket; så t. ex. hade Egill i
dikten stångats ihjäl av en »farre», ett sedermera i isländskan obruk-
ligt ord, som på Tjodolfs tid betydde »galt», men som av Snorre
översattes med »tjur», och med anledning därav berättar han en
lång historia om, huru tjuren skulle offras, men sliter sig lös och
stångar ihjäl Egill. Tjodolf uppgiver vidare, att konung Aun dog
av »ána-sótt» (alderdomssjuka), och häri ser Snorre ett namn samt
döper om konungen till Áni. Diktens uppgift, att Olof Tretelgj»
dog av »elli» (ålderdom), missförstås av honom, så att han tror, afi
konungen blev innebränd, d. v. s. omkom genom eld o. s. v.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
