Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kantilt syfte, ehuru därom ingenting namnes i våra källor. År 839
kommo sändebud från den byzantinske kejsaren Theophilos till
Ingelheim, där Ludvig den fromme då vistades. Med dem följde
några män, »som sade, att de, det vill säga deras nation, kallades
Khos, och vilka deras konung, vid namn Chakanus, hade sänt till
honom för vänskaps skull, såsom de försäkrade», men då Ludvig
närmare examinerade dem, »fann han, att de voro av svensk natio-
nalitet». Jämnt tio år förut hade Ludvig själv fått mottaga en annan
ambassad från den svenske konungen; enligt uppgift i Ansgarius
biografi skulle sändebuden bl. a. bedja kejsaren sända missionärer
bli Sverige, men detta är en munkuppgift, som förmodligen kan
omskrivas därhän, att konung Björn anhållit om några politiska eller
merkantila förmåner och till ersättning lovat tillåta en frankisk mis-
sion i Sverige.
Någon ren emigration förekommer ej heller under den första
tiden. Svenskarna förskaffa sig en öppen handelsväg till Kaspiska
och Svarta haven samt plundra kusterna på bägge ställena, danskar
och norrmän företaga andra rövartåg till Britannien, Frankrike och
längre söderut, men deras vikingaflottor hava fortfarande sitt stam-
håll i Norden, och dit vända de tillbaka med sitt rov. Under Boo-
klets senare del övergå väl plundringstågen till erövringar. Redan
i Ynglingatal betecknas Ostpreussen såsom en svensk »syssla», och i
Rimberts Ansgarius-biografi omtalas Kurland såsom ett av svenskarna
erövrat land. Under 800-talets senare del erövrade de, som bekant,
Novgorod och Kiev samt grundläde, under Rurik, Oleg och Igor, det
ryska riket, som ända in på 1000-talet tyckes hava varit skattskyl-
digt till Uppsala-konungen.
danskarnas och norrmännens färder gingo, som sagt, åt väster,
tr|en även i dessa deltogo svenskarna i stor utsträckning. Det må-
hända mest befolkade landskapet i vikingatidens Danmark var Skåne,
och hela det västra Sverige hängde då i kultur och handel vida
tnera samman med Norge och Danmark än med de svenska land-
skapen vid Östersjön. Danskarnas merkantila förbindelser med västra
Uropa, särskilt Frisland, voro antagligen uråldriga, och på tal om
runskriften och erulerna har jag redan haft tillfälle att beröra dem.
^len på 800-talet övergingo handelsförbindelserna till stora, samlade
rövaröverfall. Först skaffade danskarna sig kolonier på den frisiska
husten, där de övervintrade och samlade sina flottor, och från dessa
utgångspunkter företogos sedermera de allt mer omfattande vikinga-
tågen. Redan i slutet av 800-talet och i början av 900-talet funnos
lcke mindre än tre stora danska vikingariken i väster, i Northumber-
’and, i Östangeln och i Normandie. En stor del av ortnamnen i
«5
i r ••
H L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
