Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Den fornnordiska versen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ J
li> i
ï f
Ni
I li
113
til
i ill
Vi hava här att fästa oss vid versernas antal i strofen, vid allitterationen
och vid stavelseantalet i de olika verserna. I fornyrdislag har strofen fyra
långverser, var och en genom cæsur delad i två halvverser, i Ijodahattr har
strofen också fyra verser, av vilka den första och den tredje äro långverser,
delade genom cæsur i halvverser, den andra och fjärde kortversen1 utan cæsur.
Allitteration kan enklast sägas vara bokstavsrim i början av orden. Så vida de
rininiande ljuden äro konsonanter, skola de vara desamma, sa vida de äro
v°kaler, hellre olika. Dessutom förekomma flera speciella regler, av vilka den
riktigaste är, att 5/, st och sk betraktas såsom ett konsonantljud. De anförda
stroferna giva oss exempel på denna allitteration, två eller tre i varje versrad.
Vad själva metern beträffar, hade man i äldre tider den åsikten, att denna
rilade på aksenten. En vers hade ett visst antal betonade stavelser, vilka
allittererade med varandra, samt ett obestämt antal obetonade. Mot denna åsikt
uppträdde den geniale tyske språkforskaren E. Sievers, vars framställning i
principen nu allmänt godtagits, och han visade upp, att den fornnordiska versen
(skaldepoesien och fornyrdislag) var strängt stavelseräknande, med ett bestämt
antal stavelser, olika för olika versslag. Liksom den latinska versen vilade även
^en tornnordiska, särskilt skaldeversen, på kvantitet, d. v. s. på stavelsernas
tängd eller korthet, och kvantitetslagarna voro ungefär desamma som i latinet.
stavelse är lång, så vida den innehåller en lång vokal, en diftong eller en
k°rt vokal, åtföljd av mer än en konsonant; i annat fall kort. Men en lång
stavelse kan upplösas i två stavelser av formen varjämte åtskilliga spe-
^clla regler förekomma, som jag här förbigår. Taga vi nu den citerade strofen
1 fornyrdislag, få vi följande skema, då allitterationen angives med en aksent.
- - -H - - I
. H - - I
— — | — -H-— |— —
Strofen består som vi se, av fyra långverser, varje halvvers av fyra stavelser
^for av fem, när den långa stavelsen upplöstes i . Och varje långvers
^ar tva eller tre betonade stavelser, som allitterera. En variant av fornyrdislag
ar kviduhattr, som användes i Ynglingatal och där den första halvversen i
yarjc långvers blott har tre stavelser. I Ijodahattr kan man däremot knappt
lakttaga någon stavelseräkning och endast svagt någon kvantitet. Verserna
ava ett olika antal stavelser, och den nästan enda säkra kvantitetslag, man
Unnat finna, är, att kortverserna vanligen sluta med ett tvåstavigt ord, vars
forsta stavelse är kort, men i de flesta fall bär allitterationen (¿«Zinn, /arit), och
Vars sista stavelse kan antingen vara kort (farz’Z) eller lång (kaZzzzzz). Men även
sJälva strofen är i de bevarade texterna mycket oregelbunden. Ibland följes
en sista långversen av två kortverser, vilken versform troligen kallades
■Wdralag, ibland förekomma två kortverser efter den första långversen, och
’lVen andra variationer förekomma. Fornyrdislag och Ijodahattr äro således
vå mycket olika versslag, och denna olikhet tyder på, att båda haft ett alldeles
■° lka ursprung; som vi sedan skola se, har detta troligen även varit fallet.
t)et tredje versslaget, vilket för övrigt är gemensamt för både eddapoesien Malahattr.
”ck skaldepoesien, är malahattr, som åtminstone vad själva versbyggnaden
Jag begagnar här denna term för tyskarnas »vollzeile». Att, som ofta göres, kalla
Hna vers långvers, synes mig olämpligt.
Illustrerad Svensk Litteraturhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
