Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Grannfolkens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Q
Även den isländska katalogen Skaldatal, som uppräknar icke mindre
än 146 skalder, antyder, att Sverige under den äldre vikingaperioden
varit det land, där skaldepoesien snarast haft hemvist. Katalogen,
s°rn skrevs omkring 1265, uppräknar skalderna efter landen, först
de svenska stormännens, så de norska, de danska och brittiska.
Ont rnan frånser den mytiske Starkad, är Brage den gamle den
förste skalden. Ingen tillräcklig anledning finnes att betvivla hans
historiska existens. Enligt traditionen skall han hava varit skald
hos tre konungar, nämligen Ragnar Lodbrok, Eystein Beli och Björn
at Häugi. Ragnar Lodbrok är onekligen blott en sagofigur, Eystein
hföli har troligen ej heller tillhört den verkliga historien, men
^jörn at Haugi är antagligen identisk med den Björn, som på
Änsgarius’ tid var konung i Sverige. Vid den svenske konung Eysteins
h°v skola dessutom enligt Skaldatal hava vistats icke mindre än
ätta skalder; om dessa verkligen existerat, kan ju vara ganska tvivel-
aktigt, men uppgiften visar dock, att enligt den isländska traditionen
Var skaldediktningen särskilt populär i 800-talets Sverige, och några
a’ dessa skalder vid det svenska hovet, såsom Brage den gamle,
Voro kanske svenskar, ehuru de av traditionen sedermera gjorts till
Norrmän. Under Erik Refilssons tid nämnes en skald Alf den lille,
Pa Styrbjörns en UlfSulujarl, båda förmodligen svenskar; sedermera,
med Erik Segersäll och Olof Skötkonung, möta vi, liksom i Norge,
bl°tt islänningar. Såsom vi redan sett fortsatte dessa skaldebesök
’ Sverige ända till mitten av 1200-talet. Men då hade denna dikt-
nfög för länge sedan upphört att vara gemensamt nordisk. Den
n°rska skaldedikten hade förstummats redan före vikingatidens
slut, och i stället hade denna lärda poesi blivit ett monopol för
’känningarna. Med all sannolikhet hade utvecklingen i Sverige och
Danmark varit ungefär densamma. De svenska och de danska
skalderna» tystnade eller drogo sig tillbaka för de resande islän-
ningar, som kommo till de östnordiska konunga- och stormans-
gårdarna.
Från skaldepoesien vända vi oss nu till eddadiktningen. Namnet sæmund:
-dda tillkom ursprungligen blott Snorres arbete, men åtminstone
’ hörjan av 1600-talet fanns det en tradition på Island, att detta
arbete endast var ett utdrag ur en äldre och större mytologi, som
rtlan antog hava skrivits av den lärde Sæmund präst (1056 H33*
Pa Odde. Alldeles utan grund var denna tradition måhända icke,
ty Snorres arbete vilade nog på de lärdomar, han mottagit under
s’n uppväxttid, då han vistades hos Sæmunds sonson Jon Loptsson
Pa gården Odde. Så gjorde den lärde biskop Brynjolf Sveinsson
I643 en märklig upptäckt; han påträffade nämligen en gammal
10 _ ... ■ . T 145
"lustrerad Svensk Litteraturhistoria. I-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
