Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Vikingatidens svenska diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
‘fe
i 4
gudaskarans» eller
160
över hela Norden. Goethes Faust är hans dikt, men den ram, 1
IJen estniska sagan om Gamlefars säckpipa visar för övrigt, att
också andra mytiska sagor, som nu blott äro kända på isländska
varit bekanta för vikingatidens svenskar, ty i den estniska sagafl
föreligga tydliga lån från dessa. Åsksonens knep att förvandla sig
till ett »litet djur», som sticker vederbörande, berättades på Islán
också om Loke, som på detta sätt rövade brisingasmycket fraI1
Freyja, och liksom åskgudens son är behjälplig att stjäla bort Gamle
den berömde trollkarlen Faust. Och på liknande sätt har också
skald förfarit.
kan hava fått uppslaget till sin satir från någon mera primitiv folkdikt, soni
varit känd
vilken han infogat denna, har han, som bekant, lånat från den gamla folk-
boken om
bokasennas
Den dramatiska förutsättningen för dikten är denna. Ägir har ställt till ett
stort dryckeslag för gudarna, vid vilket också Loke infann sig. Men då gästerna
berömde Ägirs flinke tjänare Fimafeng, förtröt detta Loke, så att han drap
denne. Gudarna blevo då förbittrade och drevo bort dråparen. Efter en stund
kom han emellertid tillbaka, och därmed började den egentliga »Loketrätan» •
hans bittra satir mot alla gudar. Först då Tor kommer, nödgas han taga till
flykten. Han döljer sig då i Franangrs fors, där han förvandlar sig till en
lax, men fångas av gudarna och fängslas. Enligt en annan version, i Snorre-
eddan, drap han Fimafeng först efter trätan med gudarna. Men därav följe’
ock, att lian i den ursprungliga berättelsen körts ut blott en enda gång
efter grälet och dråpet. Detta är ock det naturligaste, ty nu förstår man ej
rätt, huru han kunde våga att vända tillbaka.
På finska finnes en runa, som föreligger i över 150 varianter och handlar
om Kauko. Ahti Saarelainen (öbon) ställer till ett gille, som allmänt i de
karelska och ingermanländska sångerna kallas »gudarnas
»guds dryckeslag». Till detta bjudas de flesta; endast Kauko blev förbigången-
Icke dess mindre kom han och sökte göra sig hemmastadd, men bemöttes
med en sårande sidvördnad. Sin plats fick han bredvid grytorna, och då han
begärde öl, svarade man honom, att man intet hade. En tvist upppstod, och
denna slutade därmed, att Kauko drap sin motståndare och flydde till °n
(saari), där han sökte dölja sig. Bland annat föreslår man honom att i det
syftet förvandla sig till en gädda.
Som man ser, är själva händelsen ungefär densamma som i Lokasennas ram-
berättelse. Den svenska dikt, till vilken vi kunna sluta oss genom de finska
efterbildningarna, har antagligen ej innehållit mer än dessa, och själva satiren,
utfallen mot den hedniska gudavärldens immoralitet, är den isländske skaldens
andliga egendom. Några drag, som påminna om de isländska dikternas Mefist°>
gudavärldens Thersites, har Kauko alls icke, och några dylika drag funno
säkerligen ej heller hos hans svenske prototyp. Den svenska dikten har,
antagligen med en viss burlesk färgton, skildrat en gästabudsträta, vid vilken
åskgudens dräng varit hjälten, och ett motsvarande norskt folkäventyr valdes
av den isländske skalden till ram för det anfall, han riktade mot den döende
hedniska gudavärlden. På samma sätt förforo de skalder, som skrivit VafthrU
nismal, Grimnismal och Harbardsljod. I alla tre fallen äro dikterna rent is-
ländska, men ramen är antagligen lånad från gemensamt nordiska folkberättel
ser, ehuru detta icke direkt kan bevisas.
i !
: &
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
