Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
’1
en enskild islänning, men näppeligen var denne ensam om sin fordran
på en mera etisk gudavärld. Även polyteismen visar i den senare
hedendomen tendenser att försvinna. Gautarna dyrka »gautatyr»,
Frey kallas »sveaguden», och i den isländska mytologien är Odin,
liksom kejsartidens Zeus, om än icke den ende guden, så dock en
makt, som står denne mycket nära — uttryck som »allfader» peka
tydligt i denna riktning, likaså »veratyr», vare sig man översätter
ordet med »människornas gud» eller »virdarnas gud». I samband
härmed möta vi i den isländska mytologien ett föreställningssätt,
som säkerligen var gemensamt nordiskt: myten om jättekampen,
striden mellan de goda makterna och de fördärvbringande, en dualism,
som från början nog blott haft en fysisk innebörd, men som vid
hedendomens slut också fått en moralisk. Även ragnaröksmyten
är troligen, såsom namnet antyder, gemensamt nordisk, och bakom
denna myt om världens undergång ligger dock en känsla av dess
ofullkomlighet, en känsla, som kraftigt gör sig gällande hos den
store isländske skald, som diktat Voluspa med dess framtidsdröm
om en ny jord och en ny, renare gudavärld. Samma tanke ligget
bakom Valhallstron eller föreställningen om ett dödsrike, som icke
liksom det forna är en dyster skuggtillvaro, utan en nordisk krigat-
himmel för de tappre och gode. Med all sannolikhet hava nog
kristna föreställningssätt här spelat in, men dessa hava på halva vägen
mötts av vissa tendenser inom den döende nordiska hedendomen.
Fasan för dödsrikets hemskhet var utan tvivel stor inom den
germanska världen, och den groteska djävulstro, som möter oss 1
medeltidens religion, stammar troligen vida mer från den germanska
hedendomen än från den orientaliska kristendomen; åtminstone
framträder den starkare inom västerlandets kristenhet än inom öster-
landets, och hos judarna fanns den så gott som alls icke. Redan
hedendomen hade sökt botemedel mot dessa fasor — läran om
Valhall var ett, och som det vill synas, saknade den nordiska heden-
domen lika litet som den sydländska vissa mystiska sakrament-
vattenösning, bestänkning med offerblod o. s. v., genom vilka kult-
medlemmen kunde göras immun mot de hotande farorna. Den
sakramentala karaktären i dessa ceremonier framträdde dock ej med
någon större skärpa, och här hade kristendomen med sin utvecklade
sakramentallära ett avgjort övertag, som måhända förskaffade den
nya läran de flesta proselyterna. En annan huvudpunkt var under-
verket. En gud hade man för att av honom vid kritiska tillfällen
få hjälp, och exempel saknas icke, att hedningarna försöksvis vänt
sig till den kristne guden, då de hedniska ej visade sig duga-
Rimbertus anför härpå flera karakteristiska exempel.
t
ftill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
