Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U -!
202
blev under större delen av i ioo-talet en nordisk handelsplats. Men
även såsom handelsmakt skulle svenskarna nödgas träda tillbaka
för andra folk.
Handeln. Såsom jag förut påpekat, hade det företrädesvis varit svenskarna,
som upprätthållit samfärdseln med östern, och de hade gjort det i
två olika egenskaper: såsom köpmän och såsom krigare. Till en
början bildade de en skandinavisk hird kring den svenske fursten
i Kiev, men mot slutet av 900-talet började svenska krigare också
att taga sold hos den grekiske kejsaren, och så uppstod det be-
römda väringagardet, som av byzantinska författare omtalas först
IO34, ehuru det torde vara mer än ett halvt århundrade äldre.
Detta garde var så gott som uteslutande svenskt ända till kort eftef
1066, da även män från England — väl huvudsakligen nordbor från
Danelagen undan det normandiska förtrycket emigrerade till
Konstantinopel, där de värvades för det kejserliga gardet. Mot
slutet av 1100-talet synas dessa engelsmän hava utgjort huvud-
kontingenten, men att även svenskar i stor utsträckning vistades i
Konstantinopel, framgår av Västgötalagen, som har kvar ett särskilt
arvstadgande för de män, som uppehöllo sig i Grekland. Då dessa
krigare i regeln väl togo sold blott för ett visst antal år och seder-
mera vände tillbaka till Norden, är det tydligt, att det under hela
den period, med vilken vi nu sysselsätta oss, har fortbestått en livlig
förbindelse med Byzans, och att denna ej varit betydelselös i litterärt
avseende, skall visas i det följande.
Vårt förhållande till Novgorod, där österns och västerns handels-
vägai möttes, sammanhänger med den under denna tid börjande
kampen om Östersjön. Såsom jag förut anmärkt, innehades dess södra
och sydöstra kust vid vikingatidens början av ester, balter och slaver,
och tyskarna nådde ingenstädes fram till detta hav. De folk, som med
sina flottor behärskade Östersjön, voro svenskar och danskar, men
de senare tyckas mera hava riktat sin uppmärksamhet åt västern,
och slaver, balter och ester voro ännu icke sjöfolk. Till en väsentlig
del berodde vår maritima överlägsenhet på de nordiska fartygens
förträffliga konstruktion samt på den militära organisation, vi hade
i ledingen. Olyckan var blott, att denna institution — liksom seder-
mera det likaledes förträffliga indelningsverket — kom att överleva
sig själv och hindrade oss att följa med utvecklingen på sjöväsendets
område. Då sedermera hanseaterna uppträdde i Östersjön med en
ny, mera praktisk fartygstyp — koggen — utträngde de svenskarna,
som voro hänvisade till de små och föråldrade fartyg, som de olika
distrikten voro skyldiga att sända ut i leding. Hade vi i tid kunnat bryta
med systemet, hade utgången av kampen måhända blivit en annan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
