Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Legenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu blott i villigheten att lida för den rätta tron, i förmågan att
kuva egna lidelser och tåligt bära alla smärtor. Ett verkligt helgon
undertrycker alla mänskliga drifter, lider hunger och törst, bär
tagelskjorta, droppar smältande vax på sin kropp, iakttager obrottslig
kyskhet, föraktar egendomsförvärv o. s. v. Denna idealtyp har väl
utbildats av kyrkans män, och något specifikt svenskt finnes ej hos
den; ytterst stammar typen från Egypten och Syrien, och de svenska
legendförfattarna kopiera endast sina sydländska förebilder. Undan-
tager man vissa moment i legenden om S. Erik och S. Sigfrid, kan
man icke antaga, att det egentliga folket deltagit i denna diktning,
som är helt igenom kyrklig. Men det är dock ett nytt ideal, som
här håller på att arbeta sig fram, och under den nästa perioden
skola vi finna, hurusom detta ideal börjar att mer eller mindre
trycka sin prägel på alla samhällsklasser, även på dem, som ej
direkt tillhöra kyrkan. Det var i legendens atmosfär, som Birgittas
världsåskådning utvecklade sig och tog gestalt.
Utom dessa ännu blott i muntlig form cirkulerande prosalegender
funnos också andra, som avfattats i bunden form. I det ursprungliga
skicket finnas de ej längre kvar, utan endast i en yngre prosaisk
omskrivning. I den samling, som kallas det fornsvenska legendariet,
hava nämligen upptagits några legender, som visserligen nu äro på
prosa, men vilkas prosa är sådan, att bakom denna ett äldre, ver-
sifierat original dock skymtar fram. Denna vers har icke varit den-
samma som den egentliga medeltidens, utan i stället spara vi här
vikingatidens allittererande strof. Att nu ur prosan söka restituera
originalens vers är visserligen ej möjligt utan de största god-
tyckligheter, men mängden av stavrim i legenderna om
S. Stefan och S. Sebastian — gör det emellertid otvivelaktigt,
att de ursprungligen varit stavrimmade. När sa är, kunna de ej
gärna vara yngre än 1200-talets mitt, ty då skedde, såsom vi
sedan skola se, den stora revolutionen i den svenska versen. De
stavrimmade dikterna falla därför före folkungatiden, och antagligen
hava vi här endast en ringa rest av en diktning, som nog ej varit
så obetydlig.
I Tyskland och i England började en kristlig epik nästan sam-
tidigt med den nya lärans införande. Skalderna voro kyrkans män
— såsom munken Otfrid och författaren till Heliand — och deras
syfte var att med dessa kristliga hjältedikter uttränga smaken för
lekmännens hedniska epik. Har man då icke rätt att förmoda, att
ett dylikt försök gjorts också i Sverige? Att ingen av dessa dikter
levat över 1300-talets gräns, är lätt att förstå, ty redan förut hade
en ny versprincip trängt igenom, och för folkungatidens män hade
225
*5 — Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
