Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Litteraturens bakgrund under folkungatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
slag, ehuru, sasom vi sedan skola se, åtskilliga motiv dock genom
dessa köpmansfarder nådde fram till Sverige. Mest betydde natur-
ligtvis, att offergillena upphörde, ty därmed försvann ju den väl
mest betydande motivkretsen inom forntidens litteratur.
Legender. I stället skapades under lioo- och 1200-talen en ny publik, och
det var denna, som gav litteraturen dess skaplynne. Men såsom
jag redan anmärkt, var denna dock i viss mån en fortsättning av
den gamla. Vi vända oss först till offergillena. Såsom jag redan
påpekat, levde dessa på sätt och vis kvar under den kristna tiden.
Bygdens befolkning samlade sig väl ej i det hedniska templet, men
i den kristna kyrkan, och genom inflytande från utlandet trädde en
ny art av gillen, de kristna medeltidsgillena, i stället för de hed-
niska sudnautarnas. Förut hade man vid dessa samkväm roat sig
med myter och sagor, i vilka de hedniska gudarna varit hjältar.
Nu ersattes dessa av kristna legender. De flesta av dessa — de>
som handla om de rent svenska helgonen — utmärka sig väl för
en påfallande fantasifattigdom. Nästan alla äro tillyxade efter en
ren schablon och prisa i tämligen stereotypa ordalag de ifrågava-
rande helgonens kyskhet, deras välgörenhet, deras trosfasthet och
deras mirakler. Någon större skillnad mellan S. Botvid, S. David
och S. Eskil finnes icke, och den gemytliga förtrolighet, med vilken
man umgåtts med de hedniska gudarna, är borta, ty med helgonen
tillåter man sig icke något vanvördigt skämt. Mera fart är det då
i de helgonlegender, som man lånade från utlandet, och i några av
dem vända de gamla goda sagorna tillbaka. Så t. ex. är legenden
om Judas Iskariot blott ett plagiat av den grekiska sagan om konung
Oidipus, och den mycket populära legenden om S. Göran rekapi-
tulerar sagan om ungersvennen, som befriar jungfrun ur drakens
våld. Flera legender hava också en, om ock ofrivilligt komisk an-
strykning, och en av dessa, som handlar om jungfru Marias moder,
den heliga Anna, kan jag ju här få berätta:
Det var en gång en mjölnare, som mycket hedrade S. Anna. Men han
hade ett stort fel. Han tullade gärna alla mjölsäckar, som lämnades honom,
och så from han än var, så vågade han ej att i det fallet skrifta sig för prästen.
Men nu inträffade det egendomliga, att ju mera han stal, dess fattigare blev
han, och ändå besynnerligare var det, att när han kom att hämta det mjöl,
han stulit undan, så var det borta.
Till slut blev han sjuk och höll på att dö. Men bekänna sina stölder vågade
han ändå icke, utan låg blott och ropade på S. Anna, att hon skulle komma
och frälsa hans själ. Och verkligen — hon uppenbarade sig för honom, klädd
i de vänaste kläder och åtföljd av många himmelska jungfrur. Men hon sade.
»Skrifta dig, ty nu skall du dö.»
»Jag har skriftat mig.»
»Men icke allt. Du har icke omtalat, huru ofta du stulit mälden ur säckarna.»
fe.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
