Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Litteraturens bakgrund under folkungatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Z Z
236
»En riddare som reste utrikes, anförtrodde sin hustru i sin svärmoders vård.
Men efter mannens bortresa fattade hustrun Kärlek till en yngling, och denna
böjelse anförtrodde hon át sin moder. Utan att klandra dottern skickade
modern genast bud på ynglingen, men medan de superade, kom mannen till-
baka och klappade på porten. Sedan hustrun skyndat upp från bordet och
predikningar ej voro på latin utan på folkets eget språk. Det var
blott gudstjänsten, som var på latin, icke predikan, som icke ut-
gjorde någon del av denna gudstjänst såsom sedermera under den
protestantiska tiden.
Emellertid hade dominikanerna gjort en observation, som våra
dagars protestantiska predikanter kanske allt för mycket försummat
att göra, observationen, att en predikan för att hava någon effekt
ej bör vara allt för tråkig. För att fjättra auditoriets uppmärksam-
het började man därför att i predikningarna inlägga små historier,
anekdoter och dylikt, som sedan utlades moraliskt eller allegoriskt.
På så sätt drogs en stor del av medeltidens sagolitteratur in i pre-
dikan. Men blott en del. Den egentliga folksagan eller fésagan
kom aldrig med, utan snarast vad vi skulle säga novellen. En stor
del av berättelserna i Boccaccios Decamerone återfinnes också såsom
s. k. predikoexempel, och att dessa berättelser ofta voro ganska
skabrösa, brydde man sig icke om. De samlades i stora prediko-
magasin, som munkarna studerade och sedan begagnade för sina
föredrag. Dessa handböcker voro gemensamma för hela kristen-
heten, studerades såväl av den spanske som av den svenske
munken, och hela Europa fick därför så att säga en gemensam
skatt av noveller. Jag kan anföra några exempel från ett par
i Sverige allmänt använda predikomagasin för att bättre åskådlig-
göra karaktären av dessa historier, med vilka medeltidens munkar
roade och uppbyggde sitt auditorium, och jag börjar med en anek-
dot, vilken återfinnes i vår äldsta tryckta bok, Dyalogus creaturarum
moralizatus, som just är ett dylikt predikomagasin. Anekdoten skall
bevisa envishetens följder: En gubbe och en gumma råkade i tvist,
huruvida åkern vore klippt eller skuren. Då gubben i sin förbitt-
ring skar tungan av gumman, så att hon inte längre kunde tala,
sökte hon fortfarande med fingrarna teckna, att åkern var klippt
och ej skuren. I en annan samling, Promptuarium exemplorum,
kastas hon i sjön, men håller fingrarna över vattenbrynet för att
ännu i dödsminuten åskådliggöra sin mening — förmodligen har
var och en av oss hört den historien, men utan att misstänka, att
den redan på 1400-talet förekom i svenska predikningar.
■ En annan historia kunde endast användas därigenom, att man
tolkade den allegoriskt.
■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
