Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Lagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utbildades det således en viss bötesskala för olika slag av brott,
och det nästa steget var, att samhället självt tog denna förlikning
om hand. I stället att överlämna uppgörelsen åt de tvistande, d. v. s.
åt privatöverenskommelsen, fastslog tinget bötesbeloppen för olika
brott, ehuru det fortfarande i vissa fall lämnade målsäganden fritt,
om han ville mottaga böter eller få brottslingen dömd fredlös. Av
denna medling hade samhället ock en fördel, enär det betingade
sig en del av böterna.
I och med det att samhället utvecklades från det rent primitiva
skedet, uppstodo civilmål vid sidan av de rena brottmålen, fallen
blevo många och invecklade, och rättsskipningen blev så pass svår,
att den icke längre kunde utan sakkunnig juridisk hjälp utövas av
hela tingsmenigheten. Antagligen togos fallen då i övervägande av
en samling särskilt lagkloke, och efter deras utlåtande avkunnade
tinget sin dom. Denna samling av mera lagfarne män eller »nämn-
den» bestod i de äldre lagarna av vanligtvis tolv män, som enligt
Schlyter i varje enskilt fall utnämndes för att undersöka ett tviste-
mål. Men i de nu kända lagarna har den faktiske domaren redan
blivit en enda, lagmannen, som visserligen icke dömde — det gjorde
fortfarande tinget — men som genom sin överlägsna sakkunskap blivit
den faktiskt bestämmande. Han skulle lagh skilia, d. v. s. avgöra,
va.d som var gammal lag, lagh göma, d. v. s. komma ihåg, huru i
liknande fall förfarits, och slutligen skulle han framlägga förslag till
den dom, som borde avkunnas: lagh yrkia. Före 1200-talet funnos
lagarna troligen ej i skrift upptecknade; av »Viger Spas flockar»
tyckas väl spridda partier varit nedskrivna — troligen inristade på
trätavlor — men knappast hela lagen. Och av lagarna framgår, att
tinget börjat därmed, att lagmannen ur minnet uppläste landskapets
gamla lag. Han skulle lagh sighia, och denna uppläsning hette
»laghsagha». »Nu skola män till tings fara — säger Smålandslagen
— och höra vår lagsaga. Höre de, som här äro, och säge dem,
sotn hemma sitta. Men vår lagsaga börjar så.» Och på samma sätt
heter det i Östgötalagen, som slutar: »Nu är lagsaga eder lyktad
°ch utsagd med hund och harvpinne; börjar med det högsta och
slutar med det lägsta».1
Men lagmansämbetet i här angiven omfattning är troligen av ett
relativt sent datum, och till en början var lagmannen antagligen blott
den, som vid tingets början uppläste lagen. I äldsta tider stod
sveakonungen, personligen för tinget och förrättade det offer åt
gudarna, med vilket förhandlingarna inleddes; detta framgår både
1 Uttrycket avser, att lagen börjar med kyrkobalken och slutar med ett stadgande
°m hundar och harvpinnar.
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
