Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Lagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intresse att minnas. Så t. ex. har han i Rättlösa-balken infogat
den bekanta notisen, »att svear äga konung taga, så ock vräka»,
varefter han redogör för eriksgatan, men detta blott såsom en historisk
inledning till den första paragrafen i balken, enligt vilken konungen
hade rätt att på sin eriksgata giva tre män frid, så vida de ej be-
gått nidingsverk. Men notisen kan på intet sätt uppfattas såsom
något slags grundlag, som reglerade förhållandet mellan Uppland
och Västergötland, utan endast såsom en notis om ett faktiskt
existerande förhållande. I slutet av sin bok har han avskrivit en
tämligen fantastisk tradition om en gränsreglering mellan Sverige
och Danmark, en förteckning på »bon» (förvaltningsdistrikt) och
härad i Västergötland med hänsyn till deras rätt till böter, biskop
Brynjulfs stadga om tionde och till sist en förteckning på Västgöta-
kyrkornas fördelning på de olika häradena. Laghandskriften var så-
ledes snarast en juridisk-administrativ handbok för en enskild person.
Från slutet av 1200-talet är den s. k. yngre Västgötalagen, som
är en utvidgad och reviderad redaktion av den äldre, och ungefär
samtidig är den andra götalagen, Östergötlands. Även den är tyd-
ligen en privathandskrift, troligen lagmannens, som i denna inlagt
sina egna utredningar och förklaringar samt ej sällan lämnat några
historiska notiser om enskilda stadgandens uppkomst. Den redak-
tion vi hava är således närmast att betrakta såsom lagmannens eget
exemplar.
Samtidig är även en tredje lag, nämligen den äldsta svealagen
eller Upplandslagen, vilken till sin tillkomst skiljer sig från de förut
nämnda. Dessa hade tillkommit utan någon medverkan från konunga-
maktens sida, endast genom tingsmenighetens eget fria beslut. Men
den starka konungamakt, som grundats av Birger Jarl och Magnus
Ladulås och vilken var riksenhetens enda representant, måste tyd-
ligen också ingripa på lagstiftningens område. Till en början sker
det ännu med en viss tvekan. Upplandslagens företal berättar, att
landets gamla lagar befunnits vara i behov av en revision. Tiunda-
lands lagman, Birger Persson, hade då uppmanat konungen att råda
bot härför, men konungen hade tvekat, ty han ville ej gärna ändra
gammal lag. Slutligen hade han dock uppdragit åt lagmannen att
utse en kommission, som skulle utarbeta förslag till ny lag. Detta
skedde, och sedan denna nämnd slutat sitt arbete, framlagt sitt för-
slag för de tre folklandens ting och detta där antagits, ansåg sig
konungen 1296 kunna »av sin konungsliga makt» giva lagen kraft.
A konungens sida innebar detta dock knappast något försök till
1 Sannolikt är dock detta företal i huvudsak blott en avskrift av företalet till den
förlorade Närkeslagen, som stadfästats redan av Magnus Ladulås.
— Illustrerad Svensk Litteratur istoria. 1. 289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
