Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättningar. Men i själva verket är denna egenskap gemensam för en
stor del av medeltidens episka diktning. Även över de stora hjälte-
dikterna — t. ex. Rolandsången och Nibelungenlied — vilar det något
opersonligt, och i regeln äro de även namnlösa. Den skarpa skillnad
i bildning mellan de olika samhällsklasserna, som utmärker vår tid,
fanns ej under medeltiden. Riddaren hade knappt större bokliga
kunskaper än bonden, och all dikt blev därför i viss mån folklig.
Även ur en annan synpunkt kunna dessa ballader kallas folk-
visor. Medeltiden ägde intet sinne för författarens rätt. Skalden
uppfann sällan själv sina motiv, utan lånade dem från andra håll,
och en annan författare ansåg sig opåtalt kunna arbeta om den
förres dikt, ändra, lägga till och taga ifrån, utföra vissa episoder,
söka nya motiv och kontaminera dikten med andra.
Den medeltida epiken har häri ett visst tycke med den grekiska
plastiken. Även här ändrades, varierades och utvecklades typerna
i det oändliga, slaviska kopior förekommo nästan aldrig, utan varje
kopist hade i regeln något att ändra, borttaga eller tillägga, och
på så sätt kunde en typ så småningom utvecklas till en annan.
Ingen hade egentligen uppfunnit eller skapat denna nya typ, ty
den hade nästan såsom en organism vuxit fram ur de föregående;
den hade skapats mindre av en individ än av en generation. Och
så är det ock med den nordiska balladdiktningens främsta alster,
den stora visan om Marsk Stig; i viss mån kan det sägas, att denna
ballad diktats av en enda stor och okänd — skald, men med
samma rätt kan ock sägas, att den är diktad av ett helt folk, d. v. s.
av en följd av enskilda skalder, vilka varit genomträngda av sin
tids poetiska uppfattning.
Däremot kan, såsom ofta påpekats, balladen ej kallas folkdikt
i den meningen, att den diktats för folket av en man ur det lägre
folket. Redan vid första blicken på våra ballader visar det sig,
att de skrivits för samhällets högsta lager, och att de i senare tid
även i den meningen blivit folkvisor, att de sjungas av och fort-
leva bland det egentliga folket, under det att de bildade glömt
bort dem, beror på samma utvecklingslag, som gjort, att 1500-talets
granna och färgrika renässansdräkt, sedan den bortlagts av vår adel,
ännu i våra dagar fortlever såsom allmogedräkt.
Jag har hittills blott talat om den nordiska balladen, ej om den Dansk och
svenska, och detta beror dels på svårigheten att skilja danskt och ballad?
svenskt från varandra, dels därpå att den verkliga medeltidsballaden
i viss mån torde kunna betraktas såsom en gemensamt nordisk
diktning. Skall man döma av de nu bevarade dikterna, var tyd-
ligen Danmark den medeltida balladens egentliga hemland, ty våra
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
