Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nordiska diktningen, och romantiken kommer aldrig starkare fram
än här. Helge har fallit och blivit lagd i hög. Men om natten
går Sigrun in till honom i högen:
Ditt hår, Helge!
är höljt med rimfrost,
du är genomvåt
av valens dagg,
händerna fuktkalla
på Hognes måg.
Vad bör mig, bálde!
att bota dig?
Men Helge svarar:
Blott du det vållar, Sigrun
från Sevafjällen,
att Helge simmar i sorgens dagg.
Du gråter, guldprydda!
grymma tårar,
du solvita från Söder!
förr’n du att sova går.
Var tår faller blodig
på bröstet av fursten,
töar iskall,
tung av ångest.
Sigrun reder sedan en bädd i högen, där hon såsom fordom
vilar vid sin makes sida. Men dagen bryter in, och Helge måste
»låta bleka springarn trampa luftens stig» för att vara i Valhall
förr än »salens hane sègerfolket väckt». Han försvinner och Sigrun
dör snart av sorg. Samma motiv träder oss tillmötes i balladen
om Sorgens makt eller »om liten Kerstin, som gråter sin fåsteman
ur grav». Den döde fästmannen, som genom hennes sorg åter-
kallats till jorden, klappar på hennes dörr, och »så lätt hon tager
den låsen ifrå». Hon tvår sedan hans fötter i klaraste vin och
reder, även hon, en bädd åt den döde brudgummen. Där lägga
de sig ned, och »de talade så mycket, de sovo intet mer», men
hanen gal, och de döde skola återvända. Liten Kerstin följer med
till graven, och fästmannen skiljes från henne:
För var och en tår, som du fäller uppå jord,
Min kista hon bliver så full utav blod.
Men var gång på jorden du är i hjärtat glad,
Min kista hon bliver så full av rosors blad.
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
