Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt enkelt uteslutits, och även det övriga är mycket fritt återgivet
- så fritt, att översättningen närmar sig en bearbetning. Vad den
andra originalrevelationen beträffar, är översättningen trognare. Men
denna revelation — som riktar sig mot Magnus Eriksson — togs
icke med i den slutliga upplagan; Alfonsus införde i sin redaktion
blott en mera allmän början av uppenbarelsen, och återstoden
stannade bland prior Petrus’ papper; till Sverige skickades nog blott
det svenska originalet, då ju upprorsskriften var avsedd för icke
latinkunnige svenske stormän. Att biktfäderna vid översättningen
och redaktionen smugglat in någon tendens, som stått i strid med
Birgittas meningar, kan naturligtvis ej antagas, men trogna i
vår tids mening ha dessa översättningar näppeligen varit, och att
vissa satser modifierats och ibland undertryckts, förefaller också
sannolikt.
Man har tillmätt dessa revelationer en stor religiös betydelse, Birgitta ej
och man har i Birgitta velat se en förelöperska till protestantismen t¡smens
- enligt min tanke med orätt. Det är väl sant, att hennes skrifter förelöpare,
innehålla häftiga angrepp på munkarnas och prästernas sedeslösa
levnad, och det är sant, att hennes klandrande ord ofta drabba
även påven själv. Men angrepp av denna art träffas överallt inom
medeltidens religiösa litteratur, de hörde så att säga till ordningen
för dagen, och vederbörande togo sig ej synnerligen nära a\ dem.
Först sedermera, under hussittiden och reformationen, blevo dylika
angrepp farliga, och från kyrkligt håll började man då också att
draga Birgittas renlärighet i tvivel. På 1300-talet hörde däiemot
dylika utfall till den ultramontana retoriken, och de mest ortodoxa
författare hava sagt lika skarpa saker som Birgitta. Själva grund-
åskådningen är fullkomligt ärkekatolsk, och hon ifrågasätter aldrig
påvemaktens berättigande. »En sann kristen tro sägei hon
är, att den påve, som är utan kätteri, hur mycket han än ma
vara smittad av andra synder, likväl ej nedsättes så av dessa eller
andra onda gärningar, att han ej äger full makt att binda och lösa
själarna, vilken makt han mottagit av Gud.»
Någon Luthers föregångare var Birgitta icke. Inga framtidstankai
blixtra oss till mötes i hennes skritter; både politiskt och religiöst
hade hon en inskränkt synvidd, som ej sträckte sig ut över dagens
frågor, och någon sierska var hon icke i den meningen, att fiam-
tiden tedde sig klarare för henne än för andra. Men liksom det
Gamla Testamentets profeter icke voro några spåmän utan stoia
skalder, så var även Birgitta i främsta rummet skald, och hennes
uppenbarelser voro andliga dikter, vilka endast iklätt sig recela
tionens form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
