Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Unionstidens världsliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prosaiska
krönikan.
ningen är torr, oöverskådlig och utan flykt. Ej högre stå dess fort-
sättningar, de tre s. k. Sturekrönikorna, vilka skrevos den första
1470, den andra 1487 och den tredje 1496. Det enda, som i dessa
versifierade annaler ännu kan väcka vårt intresse, är den demokra-
tiska uppfattning, som vi spåra bakom de knaggliga rimparen, samt det
allt varmare och varmare intresset för Sverige, ett patriotiskt patos, som
dock företrädesvis tager form av ett allt vildare och vildare danskhat.
Karl Knutssons tid var dock en historiskt intresserad tid, och
man kan t. o. m. säga, att den egentliga historien — till skillnad
från memoarerna — är denna tids skapelse. Förut hade man blott
nedskrivit sina egna minnen eller de traditioner, som ännu levde
kvar; nu började man att med ledning av historiska källskrifter
teckna Sveriges öden, d. v. s. man började med historisk forskning.
Att dessa försök skulle misslyckas, är tydligt, ty man saknade ännu
allt begrepp om källornas värde, och kritik var just det, som brast
medeltiden. Men att hava börjat den historiska forskningen är
dock en förtjänst, som ej kan frånkännas Karl Knutssons samtida.
De historiska källskrifter, som man trodde sig hava, voro följande.
Av äldre författare kände man Jordanes, vars gotiska historia endast
genom en förblandning av goter och götar blev en för medeltidens
svenske historieskrivare användbar källa; vidare hade man Adam
av Bremen, några svenska konungalängder och annaler, Erikskrö-
nikan, ett utdrag ur den förut (sid. 68) omtalade Historia Norwegiæ,
som ytterst återgår till Ynglingatal och med vilket man blivit
bekant redan på 1300-talet, ett annat utdrag ur Saxos sagohistoria,
en dansk årsbok (de s. k. Annales esromenses) samt slutligen
Didrikskrönikan, där man fann en serie konungar i »Svíjoióá hin
mikla», vilka naturligtvis ansågos vara svenska monarker. Med detta
material författade man — ty författarna voro två, en franciskaner-
munk, som skrev den egentliga krönikan, och en samtidig avskrivare,
som utvidgade denna — vår första historia, den s. k. Prosaiska krö-
nikan. Genom att upptaga en notis från Isidorus av Sevilla, att
gotèrna härstammat från Magogs son Gog, fann avskrivaren slutligen
en föreningspunkt mellan biblisk och svensk historia, och på så sätt
hade landet erhållit en lång rad av sagokonungar, vilka ledde sina
anor upp ända till urpatriarken Noak. Därmed lades grunden till
en fabelhistoria, som sedermera under århundraden skulle gå igen
hos följande historieskrivare.
Lilla rim- Detta arbete, som skrevs vid mitten av 1450-talet, framkallade
krönikan. därefter ett annat arbete, den s. k. Lilla rimkrönikan, i
vilken den Prosaiska krönikans monarker uppträda och själva
berätta sin levnadssaga. Denna monologiska form måtte ha slagit
420
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
