Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Reformationstiden
- Femtonhundratalets teologiska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället för att nedbryta de få återstående klostren skulle man
upplåta dem såsom tillflyktsorter för ålderstigna prästmän eller andra,
som till världen ingen lust hade, att de där kunde leva i böner
och gudlighet. Gamla matronor och jungfrur, som till äktenskapet
ingen lust hade, kunde där leva i stillhet och gudaktighet,
undervisa fader- och moderlösa barn, och på så sätt skulle dessa kloster
bliva rätteliga skolor och riket en ära. Dock skulle ingen förpliktas
med något löfte, att han eller hon ej kunde giva sig ut igen.
Liturgien.
Ordinantian antogs, ehuru motvilligt, 1575 av det lutherska
prästerskapet. Men året därpå, 1576, utgav Johan III sin beryktade
nya mässordning, liturgien, och nu brast stormen lös. I våra dagar
har man svårt att förstå de lutherska teologernas förbittring, ty i
liturgien finnes knappast någon enda katolsk sats. Men dess syfte
var att i det yttre giva gudstjänsten en viss likhet med den katolska,
och redan detta var tillräckligt att irritera den lutherska
rättrogenheten. Detta syfte kommer klarast fram i det av Fecht skrivna
företalet. Människan — säges det där — kastas gärna mellan tvenne
ytterligheter. Än förfaller hon till vidskepelse, än till pietetslöshet.
Men vidskepelsen har åtminstone den fördelen, att den ej leder
människan bort från kärleken till Gud. Pietetslösheten är farligare,
emedan sinnet därigenom bortvändes från all gudsfruktan och tukt.
Våra fäder hava bekämpat vidskepelsens hydra, men det är att
befara, att de därvid överlämnat fåren åt pietetslöshetens långt
grymmare odjur. Det är sant, att de löst de fjättrar, som fordom
bundit människoanden, men i vidskepelsens ställe följde självsvåldet.
Om nu fromhetens yttringar, vid vilka förut kanske lådde någon
vidskepelse, åter bragtes till heders, icke behöver väl därför
vidskepelsen återvända. I själva verket hava de, som förkastat gamla
bruk och ceremonier, nödgats skapa nya. Ingadera äro
nödvändiga för den eviga saligheten, ty denna gives alla dem, som tro på
Kristus, men de tjäna att vänja oss vid gudsfruktan. Fromheten
bör nämligen genomtränga hela vårt väsen och även röjas i det
yttre. Därför har man nu sökt återinföra en högtidligare
mässordning. Säkerligen skall mången klandra vårt försök, men vem har
varit nog lycklig att kunna ställa alla till freds? De ceremonier,
vi hava infört, äro ej uppfunna av de romerska påvarna, utan
iakttagna av den äldsta och renläriga kristna kyrkan, och med denna
hava vi sökt ernå den överensstämmelse, som varit möjlig i dessa
av religiös oro och villfarelse uppfyllda tider.
Angermannus.
I denna försonlighet såg man emellertid endast ett bakslugt
försök att på omvägar ånyo insmuggla katolicismen, och det uppstod
ett våldsamt motstånd. Huvudmannen för detta var Abraham Andreæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:50:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/2/0098.html
