Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Vetenskapen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tensens krönika,* ett 1594 tryckt utdrag ur Snorres konungasagor,
märkligt såsom det första arbete,1 genom vilket våra historieskrivare
lärde känna den så viktiga isländska sagolitteraturen.
Messenius’ kritik av Johannes Magni blev dock ej bekant, och i
vår nästa rikshistoria — Laurentius Paulinus’ Historiæ arctoæ libri
tres (1636) — återvända dennes fantasterier, förökade med nya.
De ligga även till grund för vår första utförliga kyrkohistoria, Johannes
Baazius’ Inventarium ecclesiæ sveo-gothorum (1642), en okritisk
kompilation, som dock genom de källskrifter, författaren meddelar,
ännu i dag har en viss betydelse, särskilt för kännedomen om de
religiösa striderna under Johan III:s regering.
Regent- Vår egentliga historiska litteratur under denna tid bestod dock
biografier • av rikshistorier av samma art som de nu nämnda, utan av halvt
politiska politiska stridsskrifter och regentbiografier, båda framkallade av
skrifter, renässansens högt uppdrivna känsla för äran. Varje furste var
angelägen om att för undersåtarna och utlandet framlägga sina egna
förtjänster eller sina motståndares fel, och de flesta av dem höllo
sig därför med poeter, historieskrivare och politiska pamflettister,
vilka för samtid och eftervärld skulle förhärliga dem och försvara
deras politik.
Peder Gustav Vasa, så prosaiskt praktisk han än i övrigt var, hade en
Swart, ytterligt livlig känsla både för den politiska pamflettens och för
historiens betydelse. De tillfällighetsskrifter, vilka utgingo på hans
befallning, äro ingalunda få — den mest bekanta är hans Genswar
på then danske cröneke (1558), en rasande partiskrift, vars okvädins-
ord hoprimmats av Peder Swart — och dessutom sökte han efter
bästa förmåga sörja för, att hans egen historia nedskrevs på ett sätt,
med vilket han själv kunde vara tillfredsställd. Till den ändan vände
han sig först till Olavus Petri och gav honom ett slags promemoria
på de punkter, som han särskilt önskade se behandlade. Men för
dylika uppdrag lämpade sig ej den store reformatorn, och konungen
erhöll därför avslag på sin begäran. Emellertid misstänkte Gustav,
att Olavus Petri likväl hopskrivit en hemlig krönika om hans
regemente, men denna, som konungen förgäves efterspanade för att
få förstöra, tyckes endast hava existerat i hans egen inbillning. En
annan tid synes han hava tänkt att bruka sin arkivarie Rasmus
Ludvigsson till detta grannlaga värv, och av hans hand äga vi också
åtskilliga kronologiskt ordnade serier av notiser rörande konungens
regering. Men Gustav insåg förmodligen själv, att den flitige Rasmus’
begåvning ej lämpade honom för hävdatecknarens kall. En bättre
1 Jag frånser ett redan tidigt under medeltiden bekant utdrag ur Historia Norwegiæ
och Rimkrönikan om S. Olof.
I 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
