Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu glad, mine fiender all — kan man ej undgå att känna sympati
för den stackars fången, som i sina bojor drömde om den ljuva
tiden, då han med sin ränsel på ryggen fick bekymmerslöst vandra
kring på Guds gröna jord utan tanke på hus eller hem, då han fick
lyssna till fågelkvittret samt då eller då ställa till något lustigt
skälmstycke.
Wivallius var så helt och hållet fantasimänniska, att han skrev
sina visor, blott då han satt i fängelse och således endast i dikten
kunde leva med i det verkliga livet. En stor del av hans arbeten
- såsom den besynnerliga, halvlärda och osammanhängande Svea
rikes ringmur eller sorgesången över Gustav Adolf — hava väl
tillkommit endast av det rent praktiska skälet att beveka de makt-
ägandes hjärtan, och denna del av hans poetiska verksamhet upp-
hörde således helt naturligt, då den icke längre gagnade honom.
Hans små visor däremot — där han icke är lärd, utan blott skald —
de framsprungo tydligen av ett verkligt behov. Men också detta
behov fanns blott så länge han satt inom lås och bom. Då var det
tydligen en lättnad för honom att i fantasien måla en bild av den
härliga värld, som rörde sig bakom fängelsets murar, och det var
honom en lisa att drömma om den frihet, han så bittert saknade.
Men då han själv kunde leva ett frihetens liv — då var detta
honom nog, och han sjöng icke därom. Hans fantasi behövde då
ej längre röra sig bland minnen och i en overklig värld, utan han
kunde då åter börja bygga luftslott i den verkliga. Sina dikter
brydde han sig aldrig om. De fortlevde på folkets läppar —- de
flesta äro väl därför förlorade; själv höll han blott på de lärda
opera, av vilka han kunde vänta sig någon direkt praktisk fördel.
I dikten såg han blott en lek — icke en hög, allvarlig uppgift,
såsom den följande skaldeskolan — och trots det att hans poetiska
begåvning kanske var större än hans närmaste efterföljares, blev
han därför icke någon reformator, ty även därför fordras ett mora-
liskt patos, som han icke ägde.
Dramat. Samma nyvaknande intresse för livet inom denna världen röjer
sig ock inom det börjande 1600-talets estetiskt så svaga dramatik,
och här möta vi även ett inslag av den humanism, av vilken man
under 1500-talet har så svårt att upptäcka några spår.
Huvuduppgiften för 1500- och 1600-talens undervisning var, som
jag redan nämnt, att utbilda skickliga latinare. Djäknarna skulle
lära sig att icke blott skriftligt behandla det latinska språket på
vers och prosa, utan de skulle även äga förmåga att muntligt ut-
trycka sig på detta tungomål; i skolan fanns t. o. m. ett särskilt
straff för dem, som vid samtal begagnade modersmålet. Men för
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
