Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— den ryktbara Trojasagan — behandlas ock i Nicolaus Holgeri
Catonius’ 1632 uppförda Troijenborgh, som ock är tämligen fritt från
didaktisk bismak, och till samma riktning kunna även Messenius’
dramer räknas. Under sin professorstid lät han, som jag förut nämnt,
studenterna uppföra skådespel för den vid marknaderna församlade
menigheten. Först (1611) skrevs Disa — sagan om den kloka
drottningen, efter vilken Distingsmarknaden enligt traditionen erhållit
sitt namn -, vid den följande Eriksmässan uppfördes Swanhuita
(tr. 1613), i december 1612 spelades Signill vid hertig Johans bröllop,
och 1614 trycktes Blanckamäreta. Under sin fångenskap skrev han
slutligen Christmannus och Gustavus I:s comoedia, som aldrig upp-
förts och avgjort stå tillbaka för de äldre styckena.
Messenius’ dramer hava av äldre litteraturhistoriker blivit högt
prisade, Väl till en stor del därför att de behandla nordiska ämnen,
hämtade från traditionen samt Saxo och bröderna Magni, men någon
egentlig dramatisk begåvning torde man ej rättvisligen kunna till-
erkänna honom. Karaktärsteckningen är ytlig, även efter samtidens
blygsamma fordringar, motiveringen svag och framställningssättet
är lika episkt som i de gamla bibeldramerna; i hans senare stycken
är begränsningen t. o. m. mindre än i dessa. Men å den andra
sidan var Messenius en skicklig faiseur, som hade sinne för det,
som kunde slå an på den tidens publik. Hans dramer — isynnerhet
Disa — höllo sig därför länge på scenen samt upplevde en mängd
upplagor.
Någon skola bildade han icke. Den ende författare, som kan
sägas hava rönt intryck av honom, är Andreas Johannis Prytz, för-
fattare till Olof Skottkonung (1620) och Gustaf then första (1621),
men hos honom äro bristerna än mera påtagliga. De båda stycken,
han författat, äro knappt annat än vanliga rimkrönikor i dialogform.
Detta drama hade väl ej något religiöst-moraliskt syfte — åt-
minstone icke Asteropherus’ och Messenius’ stycken. Det var blott
avsett att roa samt endast så till vida pedagogiskt, att syftet där-
jämte var att giva skolynglingarna övning i att tala och skicka sig.
Men konstverk var det icke, och något dylikt sökte denna tids
författare ej ens att åstadkomma. Först med nästa period möta
vi ett drama, vars innehåll är världsligt och vars syfte är rent
estetiskt. Men detta drama ansluter sig varken till Messenius eller
bibeldramat, utan direkt till antiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
