Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Kanslikollegiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikva-
rierna. i
Antikvi-
tetskolle-
giet.
professuren, som ju just var avsedd för blivande diplomaters upp-
fostran, blev ur den synpunkten till lika litet gagn. De äldre före-
läste retorik, och ganska snart blev professuren en lärostol i latin.
Schefferus, som verkligen var historiker, föreläste aldrig modern
historia, utan utlade i stället Cicero, Plinius, Terentius, Petronius
m. fl. Visserligen tolkade han ock Tacitus’, Livius’ och andra antika
historikers arbeten, men, som det synes, mera ur språklig synpunkt,
och svensk historia föreläste han aldrig, ej heller modern utländsk.
Den enda verkliga historieundervisning, som gavs, gavs således i
riksarkivet, och denna kom endast ett ringa fåtal till del.
Vid sidan av riksarkivet stod såsom en annan avdelning av kansli-
kollegiet det s. k. antikvitetsarkivet, och denna institution är den
för stormaktstiden måhända mest karakteristiska.
Den utan gensägelse mest populäre historikern både under 1500-
och 1600-talen var Johannes Magni, vars fantastiska, men lysande
konungahistoria så väl stämde in i tonen med stormaktstidens
chauvinism. Tack vare honom kan man redan tidigt iakttaga ett
starkt svärmeri för den »götiska» forntiden, och genom Bureus kom
också intresset att vända sig till våra runinskrifter. Gustav Adolf,
hos vilken — trots all sund, praktisk läggning — det fanns icke
så litet av en romantiker, var ock en beundrare av Johannes Magni.
Kröningen 1617 firade han med ett tornérspel, för vilket ett »kartel»
av »göternas konung Berik» utfärdades. I detta förband han sig att
försvara, att göterna voro komna från Sverige, att svenskarna icke
gåve någon nation efter i tapperhet och trohet samt att Sverige
vore oövervinneligt, då dess inbyggare voro sin konung trogna och
sinsemellan eniga. Men »Berik», såsom vilken den unge konungen
uppträdde, var en av Johannes Magnis sagofigurer. Det var denna
romantik, som skapade 1600-talets fornforskning.
1630 utnämnde Gustav Adolf två antikvarier, som skulle uppteckna
de runinskrifter, som fuimos så väl i böcker som på stenar, samla
och avbilda runstenar, spörja efter gamla lagböcker, skråordningar
och recesser, desslikes efter krönikor, historier, dikter, kämpavisor
och gamla mynt, göra ordsamlingar till ett fullständigt svenskt lexikon
o. s. v. men framför allt uppsöka sådana handlingar, genom vilka
fäderneslandet kan bliva illustrerat.
De förstå antikvarierna, Martinus Aschaneus och Jahan Henrichsson
(Axehielm) utövade en ganska flitig samlarverksamhet, som ännu icke
blivit till sitt rätta värde uppskattad. Men större omfattning fick
denna fornforskning först på 1660-talet, sedan den för all kultur så
nitiske Magnus Gabriel De la Gardie tagit saken om hand. På hans
initiativ blev nämligen räntmästaren Olof Verelius 1662 utnämnd
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
