Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Boktryckerier och bokmarknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under medeltiden hade ju de olika stiften varit de egentliga för-
läggarna, och denna förlagsverksamhet återupptogo de på 1600-talet,
ehuru nu delvis med statshjälp. Det första stift, som här kunde
komma i fråga, var Uppsala. Av kronan erhöll universitetets bok-
tryckare ett årsanslag av 50 tunnor spannmål, tryckerilokal och fri
våning för sig och sitt folk. Universitetet bestod honom tryckpress
och stilar. För detta var han skyldig att gratis trycka universitetets
program, men för disputationer, arbeten av professorerna m. m.
skulle han få betalt efter en viss billigare taxa, som noga fastställdes.
På egna förlag vågade han sig sällan, och i allmänhet tyckas de
böcker, som han utgav, hava varit den enskilde professorns förlag,
så Rudbecks Atlántica. Detta arbete, till vilket författaren fått ett
statsunderstöd av 5,100 daler kpt, trycktes blott i 500 exemplar.
Om man får tro Rudbeck, gick avsättningen mycket trögt, och
såsom förläggare gjorde Rudbeck tydligen en mycket dålig affar.
Ty ännu så länge saknades en vetenskapligt intresserad publik.
Kort efter Uppsala fick Västerås ett eget tryckeri. Kontraktet
mellan boktryckaren och domkapitlet var i det hela likartat med
det i Uppsala. 1641 utgavs här en salukatalog, som troligen är
den äldsta svenska, som finnes, och av denna katalog får man det
intrycket, att de ojämförligt flesta skrifterna förlagts av biskopen
eller domkapitlet. Förlaget består mest av skolböcker, synodalteser,
predikningar, gravskrifter o. d.; böckerna hade bundits av domka-
pitlets bokbindare och försåldes genom dess bokhandlare. Huru för-
laget burit sig för domkapitlet, känner man ej. Men de flesta
artiklarna voro tydligen begärliga, och några dyrbara förlag vågade
man sig ej på. Ungefär på samma sätt gick det till i de andra
stiften.
Under 1500-talet synas bokbindarna hava varit de egentliga för-
läggarna. Men med det nya århundradet drogo de sig tillbaka från
dylika affärer. De flesta böcker, de förlagt, hade de tryckt i Tysk-
land, och då Gustav Adolf utfärdade ett förbud mot införandet av
utrikes tryckta svenska böcker, blev det slut på denna trafik. Ville
de nu förlägga några böcker, måste de vända sig till de svenska
boktryckarna, och dessa ville troligen ej ge dem ett så billigt pris,
att affären kunde bära sig. Först på 1670-talet började de på nytt,
och att de då åter vågade sig fram, berodde antagligen därpå, att
det vid denna tid blivit vanligt att genom ett privilegium skydda
förlagsrätten. Det kom nu blott an på att skaffa sig ett privilegium
på en bok, som visat sig gå i marknaden, och på 1670- och 1680-
talen utdelades dylika mycket liberalt av kanslikollegium, t. o. m.
så liberalt, att flera personer kunde få privilegium på samma bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
