Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Bureus och den äldsta fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap blev avgörande för Bureus. De mystiska tecknen och de
undergörande »orden» spela från detta ögonblick in i hans liv, och
den uppfattning av tillvaron, som sammanhängde med denna filosofi,
blev bestämmande för hela hans åskådning i övrigt. Ty kabbala
var mera en religionsfilosofi än en lingvistisk disciplin. Orden i de
mystiska skrifterna tolkades allegoriskt, sammanställdes enligt vissa
tämligen godtyckliga principer och ansågos innehålla en kraft, med
vilken kabbalisten kunde behärska tillvaron.
Dessa fantasier, som förefalla vår tid värdelösa och förvisso även
äro det, måste dock tilltala renässansens män, vilka brunno av be-
gär att utvidga gränserna för det mänskliga vetandet och likt Faust
trådde efter en kunskap, som kunde behärska världen. Här — i
kabbala — öppnade sig ett dylikt fält, så vidsträckt, att dess gränser
dolde sig i ett mystiskt fjärran, och lika lockande för tänkaren som
Perus och Mexicos fabelland varit för renässansens guldtörstande
äventyrare. Högrenässansens kanske rikast utvecklade snille, Pico della
Mirándola, gick i spetsen, Reuchlin och andra följde efter, och vi kunna
således ej anse det såsom beroende på någon brist i begåvningen, att
Bureus sällade sig till denna riktning inom samtidens vetenskap.
Kort efter dessa kabbalistiska studiers början kom Bureus (1593)
att fästa uppmärksamheten vid några mystiska tecken, som voro
inhuggna på en sten vid Gråmunkekyrkans portal i Stockholm.
Tecknen voro runor, och deras egendomliga, om de hebreiska ty-
perna erinrande form måste naturligtvis tilltala en man med Bureus’
skaplynne. Han började nu att grubbla över tecknen.1 Till en
början intresserade de honom blott såsom ett slags kabbalistisk
skrift, men snart började de att få även en annan betydelse för
honom. Det var ju våra förfäders skrift, och genom studiet av
denna öppnade sig en ny väg för forskaren att förvärva kun-
skap om de gamles språk och historia. Man märker, huru detta
mtresse blir allt livligare och livligare hos Bureus. Men olyckan
var, att han aldrig fullt kunde befria sig från sin kabbalistiska ut-
gångspunkt. Runorna fortforo att för honom vara en mystisk, hem-
lighetsfull skrift, han såg dem aldrig med den nyktert prövande
vetenskapsmannens blick, och hans flesta runologiska skrifter äga
därför för vår tid huvudsakligen kuriositetens intresse. Bäst är
otvivelaktigen hans första arbete, den 1599 utstuckna runtavlan, som
mskränker sig till enkla avbildningar av typerna; sämst hans lärda dikt-
samling Runa redux, som rör sig med en numera obegriplig mystik.
1 Kunskapen om runorna var aldrig helt utdöd. En helt liten skrift om runor, för-
fattad av Olavus Petri, fanns redan, ehuru den ej var tryckt, och även bröderna Magni
kade i sina arbeten meddelat runalfabetet.
Runforsk-
ningens
början.
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
