Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Olaus Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i medeltidens historieskrivning — utan ock att all kultur från Nor-
den spritt sig till det övriga Europa. Att vetenskapligen erövra
en dylik forntid var för dem en bragd, som väl kunde jämföras
•ned den, de nyligen utfört på slagfältet, och de politiska erövringarna
ansågos först genom fornforskningens landvinningar hava fått sin
egentliga avslutning.
Grundtanken synes rikta sig mot humanismen. För humanisterna
betecknade ju den grekisk-romerska antiken den mänskliga kulturens
höjdpunkt. De andra folken voro blott barbarer, som från Grek-
land och Rom fått all den civilisation, de ägde. Men redan under
humanismens dagar märker man en motsatt strömning, som särskilt
gör sig gällande inom den florentinska neoplatonismen och de med
denna besläktade mystisk-filosofiska spekulationerna. Den gudom-
liga uruppenbarelse, som de trodde sig hava återfunnit, hade enligt
deras mening först meddelats kaldéer, egyptier, judar och andra
barbarfolk, och de äldste vise voro »barbarer», Hermes Trismegistus,
Zoroaster och Moses. Från dem hade grekerna lånat sin vishet.
Det var en dylik uppfattning, som spelade in ej blotti Stiernhielms
filosofi, utan ock i hans språkliga och historiska fantasier, vilka
redan äro en rudbeckianism in nuce. Men den, som djärvt och till
det yttersta utdrog konsekvenserna av dessa uppslag, var Rudbeck.
Under sin ungdomstid synes han ej hava ägnat någon större upp-
märksamhet åt de antikvariska forskningarna, men då hans vän
Verelius blivit professor antiquitatum samt framför allt då den stor-
artade De la Gardieska donationen av handskrifter kommit till
universitetsbiblioteket och antikvitetskollegiet upprättats i Uppsala,
kom hans intresse att riktas åt detta håll. Emellertid var det
blott genom en yttre tillfällighet, som han avgjort fördes in på
fornforskningens fält. Verelius, som då förberedde sin edition av
Hervararsagan, som utkom 1672, bad Rudbeck, vilken var känd
såsom en god kartritare, att förse arbetet med en karta över Sverige,
f ett ödesdigert ögonblick åtog sig Rudbeck uppdraget. Kartan
blev visserligen ej färdig, men tärningen var kastad, och från denna
stund fjättrades hans håg oupplösligt vid denna nya vetenskap.
»När — berättar Rudbeck — professor Verelius lät sin Hervarar-
Saga utgå, bad han mig, att jag ville göra en liten tavla, som inne-
höll hela denna historiens orter, och såsom därutinnan några gamla
°rd funnos, som jag lika som i en dröm tyckte mig hava läst uti
de gamla grekers skrifter, begynte jag ånyo läsa alla gamla grekers
°ch latiners skrifter, och gavs så dageligen mer och mer ljus uti
vara förfäders handlingar, att jag begynte (för en liten ro skull)
uppsätta mina tankar på papperet. När professor Verelius fordrade
255-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
